i en plånbok från högstadiet.



Mitt i allt uppackande och städning hittade jag min plånbok från högstadiet. En svart sliten plånbok full av foton på det som var viktigast just då. Håkan hellström utklippt i ett hjärta, favoritbandet kent på en halv sida och sångaren i ett band som heter simple plan vilka jag fullkomligt avgudade. Det var under högstadiet som musik blev en extremt viktig del av mitt liv. Det var under alla miljontals konserter som jag kände att jag äntligen kunde andas, tillsammans med mina finaste vänner som var lika trasiga som jag var. Men mitt i allt det där trasiga fanns det en kärlek som på något sätt räddade oss alla, tror jag. Skolfoton, fotoautomater och webcambilder, då var inte kameran en ständig följeslagare som den är idag.

Ibland kan jag sakna den här tiden, när man tittar tillbaka kan det kännas som att allting var så lätt då. Vi hade bara varandra och oss själva att tänka på, inte lägenheter, lån och dyra matkassar. Men samtidigt vet jag att jag ska vara glad över att jag klarade mig igenom högstadiet en gång. Fastän det var en fin tid var det samtidigt den värsta tiden någonsin hittils. Ibland tänker jag att eftersom jag klarade av den, klarar jag av vad som helst. Kanske är det så, kanske kommer något värre och jag får äta upp mina ord. Högstadiet formade mig väldigt mycket till den jag är idag, men samtidigt är det mycket jag har lämnat kvar på den skolan. Och ingen är gladare än jag över det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0