Vilken fantastisk kväll det var igår. Vid tvåtiden tåg jag tåget till helsingborg där jag mötte upp bästa anna på centralen. Vi tog en stadsbuss bort till sofiero där konserten skulle hållas, och satte oss utanför på en gräsplätt. Där blev det vin, cider, solsken och prat om viktiga saker, oviktiga saker och allt därimellan.







Sen var det plötsligt dags att gå in och en timme för sent började älsklingsbandet kent spela.



När de öppnade med utan dina andetag trodde jag att jag skulle dö lite.




Det var verkligen en magisk konsert, förmodligen såg jag ut såhär under större delen av den. Men det är lätt hänt att se lite kärlekskrank ut när det bästa bandet någonsin står på scen.


Glittret föll ner, de kom ut en gång till och spelade som sista låt mannen i den vita hatten och sen var det slut. Och tomheten i det.