när verkligheten hinner ikapp.
Hoppade på tåget till skåne imorse och kom fram väldigt många timmar senare, givetvis var vi dessutom försenade med lite mer än en timme. Jag vet inte varför men det var precis som att allt rann av mig, som att verkligheten hann ikapp och allt bara kändes så jävla hopplöst och grått. Hoppade på bussen till tomelilla och bäddade ner mig under den vita mysiga filten och sov en timme. Det hjälpte, lite iallafall. Det måste ske en förändring nu, jag vet det och det underlättar att jag vet vad som ska förändras men det känns så oändligt stort. Babysteps i rätt riktning är nog enda sättet.
Massa fina bilder från helgen kommer, jag ska bara hitta orken och motivationen.
Massa fina bilder från helgen kommer, jag ska bara hitta orken och motivationen.
Kommentarer
Postat av: elin
som du sa; tänk om du inte vetat VAD som skulle förändras! Då hade det varit ännu värre. Fast det är ju oftast ingen tröst, att tänka på vad som varit värre. Det jobbiga är ändå lika jobbigt. Men kämpa på nu Sandra! Hela livet ligger vid dina fötter och det kommer bli sååå bra.
Postat av: sophie
Haha, exakt så kände jag idag! Först kändes allt så bra och lysande... när man sitter där på caféet med sin latte, typ. Sen när man kommer hem och inser att man ska läsa tusen miljon sidor litteratur men samtidigt känner att man inte kommer någonstans, DÅ är det kört! Antar att hösthopplösheten är påväg =P
Postat av: maria
hej baby! ville bara påminna om att du är en stjärna. tar du dig för något kommer du klara det om du bara orkar. hela världen är till ditt förfogande. puss!
Trackback
