Jag är trött på att vara trött. Även om jag aldrig har haft magsår kan jag föreställa mig hur det känns, och det känns som att det är nära. Jag är trött på att klaga över att det finns så mycket man måste göra för det hjälper inte. Inte ett dugg. Men det hjälper lite när små fyraåringar tittar en i ögonen och säger ivrigt fröken, fröken och rycker en i tröjan. Då känns allting lite lättare.

Nu ska jag göra tomatsoppa och sen är det snart dags för sista träningen för dagen. Skulle tippa på att jag kollapsar i sängen sen. Förlåt, denna bloggen blir inte roligare än såhär idag. (och livet är inte så hemskt som det framställer i detta inlägget så ta det inte så allvarligt)