dagen.

Denna dagen känns så väldigt avgörande. När man har pratat om och tänkt på något så himla länge känns det ganska så overkligt när det väl är dags. Och detta är så oerhört viktigt för mig att jag inte ens vågar hoppas på att det ska gå vägen. För jag vet att om jag ens vågar tro på att jag kanske har en chans, och det inte blir så, kommer fallet vara så stort.

Så många gånger jag har hoppats på för mycket och har fått äta upp det efteråt. Det sorgliga i det. Men man kan ju inte riktigt låta bli.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0