facebook.

Facebook är verkligen en förunderlig plats. Så många personer som samlas som man egentligen inte pratar med längre och det enda man har gemensamt är det förflutna. Så enkelt att ta del av någon annans liv genom ett videoklipp och känna igen det där skrattet som man levde med varje dag för flera år sedan. Det där skrattet som bara den personen har och som gjorde en så glad. Den där rösten som har uttalat så många ord mellan bara oss två. Ord som inte längre betyder någonting. Ord som inte längre finns.

Bilder som visar en sida som man själv aldrig har sett, och det kan göra mig lite ledsen. Att jag inte längre får ta del av dessa nya bilder förutom på facebook. Har ni tänkt på hur mycket man kan läsa av genom en bild? Men jag kanske bara inbillar mig att jag kan det, en bild ger aldrig hela sanningen. Även om det känns som att den visar en hel värld som jag inte längre har tillgång till. Det sorgliga i det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0