Alex Schulman skriver vackert och melankoliskt om ensamhet och om det första minnet. Läs inlägget här.

"Jag rörde mig mot dörren och såg hur Charlie i panik famlade vilt efter mig, men den milda pedagogen hade henne i sitt grepp och jag öppnade dörren och ansträngde mig för att själv inte börja gråta och vände mig en sista gång mot Charlie innan jag gick och när jag såg omfattningen av hela hennes olycklighet hann jag tänka: “Varsågod, Charlie. Här har du ditt första minne.”"