Den där ångestklumpen börjar komma smygandes redan i slutet av januari, just när man börjar sväva iväg och fantisera om sommaren. Någon månad senare börjar man leta runt på hemsidor och fylla i formulär för att söka sommarjobb, fastän man vet att det egentligen är lönlöst. De flesta har kravet att man ska ha erfarenhet, även om det inte står klart och tydligt. Jag har ingen erfarenhet förutom telefonförsäljarjobb (det kan vem som helst få) och bärförsäljare (det kan i princip också vem som helst få). Och jag vill inte vara telefonförsäljare eller bärförsäljare. Inte en sommar till.

Men så fyllde jag i ett formulär på lund kommuns hemsida ändå, för man kan inte få något jobb om man inte söker något jobb. Jag sökte på ett LSS-boende för det känns som att det skulle kunna vara rätt för mig, men jag tänkte nog ändå att utan erfarenhet är det ganska kört. För några veckor sedan fick jag ett samtal där jag blev erbjuden att komma på intervju, och även om jag kanske inte inledde den på bästa sätt (kom 15 försent, man FÅR inte komma sent till en arbetsintervju men jag körde vilse) så kändes det faktiskt ganska bra. Och i tisdags ringde en vänlig kvinna och sa att jobbet var mitt! Det känns faktiskt ganska overkligt. Mitt första "riktiga" jobb.