Jag kollade igenom gamla bilder på bilddagboken för några dagar sedan och så fick jag syn på en (dålig) bild på en sak vi skrev på högstadiet och så hade min svenskalärare skrivit kanske världens finaste kommentar:

" Vad ska jag skriva? Du går din egen väg. Du gör dina egna tolkningar och du gör det så otroligt bra. Ibland trodde jag att det var en mycket klok och logisk kvinna som hade skrivit ner sina tankar. Jag blev mycket intresserad av ditt alster och läste det flera gånger. Dessutom är avslutningen magnifik. Kent är lite bättre och mycket finare =) Oj, glömde nämna din svenska. Det finns inte mycket att tillägga. Knappt några fel. MVG."

Efter den kommentaren började jag på riktigt tro på mina egna ord, och på mig själv. Och det är inte bara denna fantastiska läraren som peppade mig utan flera personer som tog sig tiden att försöka få mig att förstå att jag faktiskt hade något att säga. Att jag hade en röst. Tänk vilken skillnad en lärare kan göra. Tänk att jag kommer att ha möjligheten att göra samma sak i framtiden.