Efter att ha filmat till ett grupparbete hela onsdagen kom min bästa Maria hem till mig med mat och sedan satte vi oss på bussen till Lund. När vi kom fram var vi såhär glada...



... för vi skulle nämligen se Kent på Mejeriet! Alltså känslan av att på riktigt ställa sig i kö en timme innan insläpp till en konsert. Har liksom inte hänt sedan jag var ung och svår.



Vi ringde Emelie och Sanne för att fråga vart de höll hus.



Jag hade en kent-tygpåse kvällen till ära.



Sedan dök dessa två gullisarna upp.



Världsbra gäng som jag drack öl och cider med i kön för att komma i pepp-stämning.




Så förväntansfull inför en kväll med världens bästa band bredvid min bästis.



Vid nio var det dags.



Och de närmsta två timmarna fick vi uppleva en intim klubbspelning med en bra blandning av nya och gamla låtar och extasen när de avslutade med mannen i den vita hatten som de hade sagt att de inte skulle spela denna turnén.

Det är så knäppt och underbart att jag fortfarande är så förälskad i detta bandet som jag började lyssna på 2002 när de släppte albumet vapen & ammunition. Så mycket som har förändrats sedan dess, så mycket jag har förändrats. Men kärleken till Kent är bestående och jag vet på något sätt att det alltid kommer att vara så. Att deras musik alltid kommer att betyda så oerhört mycket.