Jag undrar ifall vissa människor har en radar. Att de på något sätt känner på sig att nu är det dags att höra av sig och göra så att den andra personen tappar andan. Nu är det dags att återuppliva allting som har tagit så många månader att begrava. Jag undrar ifall vissa människor helt enkelt känner på sig att man har tänkt på dem, kanske rent utav saknat dem lite grann. Men trots det, så förstår jag inte. Jag förstår inte alls. Varför?

Givetvis är det upp till en själv om man ska kasta sig in i karusellen igen, men ibland är det bara svårt. Så sjukt jävla svårt.

Fick så hemskt ont i hjärtat och i magen när jag läste detta.

och varför är jag inne på din facebook profil? jag måste ut, och jag trodde att jag hade hittat vägen ut men nu är jag inte säker.

(och varför måste du vara så söt?)

bilder: papertissue

Lite såhär känns det idag.

Åh, jag blir så himla frustrerad. Det verkar inte som att jag kan sova i den här lägenheten ensam utan att jag börjar inbilla mig att jag hör ljud och börjar fantisera att någon har brutit sig in och ska hoppa på mig när jag väl har somnat. Förstår ni hur svårt det är att somna då? Blir tokig.

Funderar på det här med att vara ensam. Ibland vill man inget hellre, ibland vill man inget mindre, och ibland måste man bara. Jag har i princip inga klassiska fobier. Jag är inte rädd för spindlar, jag bryr mig inte särskilt mycket om höjder och jag blir bara mörkrädd ibland när jag inbillar mig att någon vampyr ska komma och bita mig (vilket jag egentligen inte hade haft något emot). Men något jag ofta kan bli rädd för är att bli ensam. Som nu när jag bara har varit hemma i tre dagar och inte gjort särskilt mycket och bara träffat mina föräldrar och morföräldrar (ta det inte fel, jag älskar er). Då kan jag känna mig ensammast i världen. Men samtidigt vet jag att det är just nu jag behöver vara ensam efter att ha spenderat tjugofyra timmar om dygnet tillsammans med massa fina människor förra veckan. Jag behöver tid för att tänka igenom och känna efter.

Och det är också när man är ensam som man verkligen tar hand om sig själv. Tar långa promenader, tittar på vilka filmer man vill utan att ta hänsyn till någon, verkligen lyssnar på musiken. För hur ofta lyssnar man, egentligen? Jag menar, lyssnar på varje ton, på varje trumslag, på varje ord. Jag har blivit mycket bättre på att vara ensam nu när jag har insett att det är inte så dumt att vara med mig själv bara. Att jag själv inte är så pjåkigt sällskap ändå. Men så kommer den där rädslan fram efter några dagar, ibland några timmar och ibland efter bara några minuter. Och då får jag hejda mig själv innan jag ringer eller skriver till någon, och funderar på om jag gör det bara för att bota ensamheten eller om jag verkligen vill träffa den personen. Det är inte alltid ett lätt beslut att fatta.

Det är en bitterljuvt att uppleva den tidiga morgonen i stockholm. Början av juli och det känns som att solen aldrig riktigt går ner (gör den det?). Det är fler människor ute än jag trodde, men ändå känns gatorna tomma och det känns som att stenarna, bänkarna, trottoarerna väntar på att staden ska vakna till liv. Allt är så ömtåligt på morgonen. Så tyst och stilla, så mjukt. På bussen till flygplatsen finns det inga tonårstjejer som fnissar längst bak, inga tanter som småpratar om vädret och inga kostymkillar som pratar om jobbet med sin kollega. Som att det aldrig hade passat så bra att fundera över viktiga livsfrågor som på just denna bussen just denna tiden, så känns det och så ser det ut. Jag lyssnar på regina spektor och är glad, för alldeles strax landar jag på sturups lilla flygplats och får träffa människor som jag tycker så mycket om och som jag vet tycker om mig. Skåne andas trygghet och kärlek och små saker som man har gjort tusen gånger förr men som man uppskattar tusen gånger mer nu. Och ibland undrar jag hur jag någonsin kunde vilja flytta härifrån.

Längtar att få krama om mamma, längtar att få höra det galopperande ljudet av luddes klor när han ska ta sats och hoppa upp i min säng och lägga sig nere vid fötterna och ligga kvar fastän jag råkar sparka honom i sömnen. Längtar att få höra pappa fråga hur jag mår när han kommer hem från jobbet. Längtar efter vännerna som får en att skratta, som tröstar när man är ledsen och som får en att tro på livet. Längtar till så mycket, har så mycket att längta till.

Och till slut inser man sitt mönster och att man måste släppa taget.

Hej. Anledningen till obefintlig uppdatering är att mitt liv är lite kaos just nu. Jag kommer ihåg en kommentar jag fick när jag bloggade för en lokaltidning förra året. "Är verkligen ditt liv så puttinuttigt som det framstår?", och det enkla svaret på den frågan att det givetvis inte är det. Bloggare väljer ofta att lämna ute stora delar av sitt liv, så gör även jag. Så nej, mitt liv är inte fyllt av cupcakes, rosa moln, vin och dans. Men man väljer ju vad man ska visa sina läsare.

Just nu skulle jag vilja riva ner en bokhylla, kasta tusen tallrikar i marken, sparka hårt på en sten och skrika tills jag inte har någon röst kvar. Men jag är vuxen nu, jag får inte göra så. Jag får inte bete mig som en femåring och jag får inte behandla andra människor hursomhelst. Jag kan inte överlåta beslut till någon annan och jag kan inte låta någon annan styra mitt liv. Det är dags att bita i det sura äpplet nu.

Vilken jäkla dag det har varit. Jag får återkomma imorgon.

Fick inte så hemskt mycket gjort på tentan idag, men det är okej. Funderar på att vi människor måste sluta vara så himla hårda mot oss själva. Känner man inte för att diska en dag är det helt okej, disken finns kvar nästa dag och ibland orkar man bara inte. Samma sak gäller nästan allt (om det inte är superviktigt och man har en deadline nästa dag eller sådär).

Sen gäller det ju att leva som man lär också, och det är inte alltid lika enkelt. Nu ska jag titta på ett avsnitt av min nya favoritserie vampire diares och sen sova. Imorgon är ny dag.

HIMÅ OrhoiwAMRIWPARMOwm rpoMOJpojamp orjawpijwarjPOJ MPOJR ipWHrpIhrIPRqmåHJEPihjPIrh PIHGPSIEGHMTHVN PHTEPITHEWPGIHWE IPMQEHPIWHIMP HQR U+4´148OMAHMROHROWH56789P2OJK2LRNH IPJ280UP2I9 480P4,2U1I9U41N28YM1Å28U9 GH1NT41MÅU97 1T NPMY7T12749 NT14791T2N 94712NMÅ217T4N912Å4UM 21794NY2M9Å4124BUIWJOK ÅPLÖKJHGBJNK

sluta.

Gå ut och gå för att känna någonting, gå fort fort fort, lyssna på melissa horn högt så att inte ens egna andetag hörs, försöka att tänka på att inte tänka. Andas in, andas ut. Inte tänka.

men denna gången kunde jag stå emot. en fjärilsexplosion men sen inget mer, och slutligen lättnad över att jag klarade det.

ångesten gamla vän kom och sitt här på axeln så rider vi ut natten.

Jag tänker aldrig mer tillägna någon låt till dig. Aldrig mer ska du passa in i några textrader i en låt som får mitt hjärta att pulsera lite fortare. Som du brukade få det att göra. Aldrig mer ska ett blogginlägg få en rubrik eller ett innehåll som handlar om dig. För vet du vad? Du finns inte längre. Och förmodligen kommer jag ofrivilligt komma att tänka på dig när någon påminner om dig eller din röst men det kommer att gå över. Fortare och fortare kommer det att gå över varje gång och till slut kommer jag inte ens komma ihåg din röst. Hur du låter när du skrattar, hur fint du sjunger. Aldrig mer ska jag låta dig såra mig. Aldrig mer.

bild: papertissue