Förra helgen var jag på födelsedagsmiddag hos min kusin johanna. Vi åt god mat och efterätt, drack god bål och vin, spelade singstar och något dansspel och hade väldigt trevligt! Även om den enda jag kände var just johanna hade jag faktiskt riktigt roligt. Jag tror att det är bra att "utsätta" sig för sådana situtationer ibland, där man får jobba på sin sociala förmåga. Och när klockan närmade sig ett tog jag mig ner till stationen och tog en taxi hem till tomelilla igen. Fin lördagskväll helt enkelt!

Jag var som sagt och såg filmen This is it igårkväll, en film som handlar om Michael Jacksons förberedelser inför hans turné som aldrig påbörjas eftersom han dör precis innan den ska dra igång. Det har känts som att denna filmen har varit väldigt hypad, och kanske just därför har jag inte varit så intresserad av att se den. Den har inte känts lockande överhuvudtaget så jag hade faktiskt inte planerat att jag skulle se den under dessa två veckor som den visas. Men så blev det ett spontant biobesök igår och detta var den enda filmen som gick – så jag tänkte, varför inte? Den kan ju bara överträffa mina förväntningar. Och det gjorde den minsann! Ungefär efter halva började jag, precis som så många andra, förstå denna mannens storhet. Jag började inse hans otroliga kärlek och passion till musiken, och när han sjöng fick jag gåshud gång på gång. Det kändes lite märkligt, det måste jag erkänna. Men istället för att analysera sönder det tänker jag helt enkelt erkänna att jag också har blivit lite smått fascinerad av denna mannen. Det är något speciellt med människor som dedikerar hela sitt liv åt något som de verkligen älskar, och som ingen annan kan göra på samma sätt. Det är beundransvärt. Se filmen!

Min novell som vann tredjepris i tävlingen "ljuset". Läs första delen här.

Detta var första gången de träffades, den torsdagen i simhallen med det förbaskat kalla vattnet. Veckan därpå befann hon sig i simhallen igen, utan att tänka på att det var torsdag. Hon simmade på i sin takt, simmade om den ena tanten efter den andra, och samma tid som förra gången kom den gamla mannen in i hallen med sin turkosa badrock och matchande badskor. Han tog av sig rocken, ställde skorna vid kanten och började sin resa nedför stegen.

- Då var det dags igen, jänta, sa han när han var halvvägs utan att titta över axeln.
Utan att säga någonting tog hon sig fram till stegen och tog tag i hans arm när han hade släppt taget.
- Det var ju satan vad kallt det är i vattnet, sa han när han hade nått bottnen. Tycker inte du det är kallt? Vad heter du förresten och var bort du, jänta?
Hon visste inte riktigt vilken fråga hon skulle börja med, men sa till slut att hon hette Amanda och bodde ute på landet.
- Amanda, sa han och funderade en stund. Det är ett fint namn det. Jag dansade en gång med en tös som hette Amanda. Hon hade mörkbruna lockar och en stor näsa. Hur tar du dig hem härifrån då?
- Jag ska ta bussen som går om tre timmar, sa hon och tittade på den stora klockan på väggen. Bussen ut till landet går inte så ofta.
- Struntprat, jag skjutsar dig, sa den gamle mannen och började ta sig mot kanten för att sakta ta sig fram i bassängen.

När båda hade simmat färdigt, duschat och bytt om, möttes de på parkeringen utanför simhallen. Han i turkos träningsoverall och hon i grå, slitna joggingbyxor och en stor t-shirt där det stod en slogan från McDonald’s senaste reklamkampanj. Hon funderade på om turkos var hans favoritfärg, men hon frågade inte. Hans bil var en gammal Volvo som antagligen hade varit klarröd en gång i tiden. Nu var den smutsig och full av rost, och när han skulle starta den tog det några minuter innan han lyckades. Sedan skumpade bilen den timmeslånga vägen hem till huset hon bodde i, och under tiden pratade de om allt möjligt. Hon blev förvånad att hon pratade så mycket med en gammal man hon nästan precis hade träffat, hon som var så blyg annars. De pratade om vilken sorts mat de tyckte om, om politik och om hans bortgångna fru. Frun som dött för fem år sedan i bröstcancer och det gick inte en dag utan att han saknade henne.
- Har någon i ditt liv dött, jänta? frågade han milt.
Hon blev helt stum. Var skulle hon säga? Nej, det var för tidigt och det gjorde fortfarande för ont. Hon kunde inte. Tårarna började rinna nedför kinderna och hon började andas snabbare och snabbare. Han lät henne sitta så, lät det ta sin tid och väntade på hennes svar. De var framme vid hennes hus nu, det röda stora huset där det en gång hade bott en familj med fyra medlemmar. Nu fanns det bara tre kvar. Hon började berätta om sjukhusperioden, när han blev sämre och sämre. Att han knappt kunde prata längre i slutet, inte andas själv utan var tvungen att vara kopplad till en respirator. Hur han tog sitt sista andetag när hon var och hämtade kaffe till sin mamma. Hur hon aldrig förlät sig själv för det, att hon inte var där. Hon berättade att hon fortfarande grät sig själv till sömns för att hon saknade honom så att hon nästan gick sönder.
- Jag vet hur ont det gör, sa den gamle mannen. Sorg är nödvändigt men du får inte låta det ta över dig, du får inte låta mörkret sluta dig.
Han kramade hennes hand hårt och sa att de skulle ses nästa torsdag igen, samma tid.

Och det gjorde de, precis som de gjorde varje torsdag framöver. Hon försökte lära honom att simma, men det verkade nästan omöjligt. Men hon gav inte upp, och det gjorde inte han heller. I bilen hem pratade de som om de hade känt varandra hela livet. Det kändes nästan så, tyckte hon. Hon berättade om sina konstnärsdrömmar, något hon hade ärvt av sin pappa. Hur gärna hon ville gå på en konstskola i Stockholm efter gymnasiet, men att hennes mamma inte hade råd. Han berättade att han en gång hade varit musiker i ett populärt band på sextiotalet. Hur han hade fått unga töser att skrika av lycka så fort de såg honom. De pratade om drömmar och om mardrömmar, om livet och om döden. Han fick henne att skratta för första gången på flera månader.

Spara plats åt nån annan låt det vara tomt
För när man ser att det blöder ja det är först då det gör ont

Du försöker ställa mig emot vägen men jag står aldrig still
För jag tror att livet just har börjat och det blir, det blir vad jag gör det till

För långsamt, för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas
Sova och andas omvartannat inget mer