mannen med turkos badrock och matchande badskor, del 1
Min novell som vann tredjepris i tävlingen "ljuset".
Torsdag. Huvudet var fullt av massa tankar, onödiga tankar som tog plats och inte ville försvinna. Hon ville bort men visste inte vart. Den enda som hon ville prata med, den enda som förstod, var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Hon ville bort, men hon visste inte var hon skulle ta vägen.
Hon hamnade på badhuset till slut. Vanligtvis brukade det inte vara så mycket folk vid den här tiden, och det var det inte denna torsdag heller. Hon betalade sina trettio kronor till den mörkhårige mannen i kassan och förbannade tyst att hon nu räknades som vuxen och var tvungen att betala så dyrt för att simma. När hon doppade första tån i bassängen rös hon till, det var alltid så förfärligt kallt i vattnet och hon brukade bli alldeles blå om läpparna efter en stund. Men det var bara att bita ihop, hon tog de sista stegen nedför bassängtrappan och började simma snabbt för att få upp värmen. Hon simmade om den ena tanten efter den andra, och i högtalarna hördes en skiva med det bästa från åttiotalet. Långa armtag, långa bentag, hon försökte på något sätt simma ifrån sig själv. I vattnet kände hon sig stark och var full av energi, hon kände sig som en helt annan människa. Inte längre svag och bräcklig. Inte längre halv.
En äldre man, kanske i åttioårsåldern, med turkos badrock och matchande badskor skulle just ta sig ner i bassängen när hon närmade sig kanten. Han hade pinsmala vita ben, som förmodligen aldrig hade sett solen, en stor kula på magen och vitt lite vågigt hår. Glasögonen satt kvar på näsan, antingen hade han glömt ta av dem eller så skulle han simma med dem på.
- Jänta! Du hjälper mig ner, ropade han åt hennes håll.
Hon tittade sig förvirrat omkring, menade han henne? Alla tanterna var på andra sidan, så han kunde inte syfta på dem.
- Öh, vad ska jag göra? frågade hon lite stressat och tafatt.
Mannen befann sig halvvägs ner för stegen och hade precis fått i ena foten i vattnet. Han gav ifrån sig ett illtjut och förbannade högt hur förbaskat kallt det var. Hon kunde inte låta bli att fnissa till lite igenkännande, och närmade sig mannen för att hjälpa honom ned.
- Ta tag i min arm när jag har släppt taget, sa han utan att titta över axeln. Jag kan inte simma förstår du.
Hon hann inte reflektera över vad han hade sagt förrän han hade släppt ena armen och var på väg att släppa den andra. Hon tog hastigt hans vänstra arm och försökte fånga upp honom så gott det gick.
- Såja, såja, ojade han sig när han hade nått bottnen med sina pinsmala ben.
- Eh… Ska jag hjälpa dig mer på något sätt? frågade hon och syftade på det faktum att han inte kunde simma.
Han började röra sig mot kanten och började ta sig längs med den genom att hålla fast med ena armen och försiktigt ta sig fram med den andra med något som förmodligen skulle likna simtag. Fortsatte han i denna takt skulle det ta minst en halvtimme att simma en längd, tänkte hon.
- Nej, nej, nu klarar jag mig fint ska du se, sa han med stor övertygelse. Tack för hjälpen, jänta.
Torsdag. Huvudet var fullt av massa tankar, onödiga tankar som tog plats och inte ville försvinna. Hon ville bort men visste inte vart. Den enda som hon ville prata med, den enda som förstod, var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Hon ville bort, men hon visste inte var hon skulle ta vägen.
Hon hamnade på badhuset till slut. Vanligtvis brukade det inte vara så mycket folk vid den här tiden, och det var det inte denna torsdag heller. Hon betalade sina trettio kronor till den mörkhårige mannen i kassan och förbannade tyst att hon nu räknades som vuxen och var tvungen att betala så dyrt för att simma. När hon doppade första tån i bassängen rös hon till, det var alltid så förfärligt kallt i vattnet och hon brukade bli alldeles blå om läpparna efter en stund. Men det var bara att bita ihop, hon tog de sista stegen nedför bassängtrappan och började simma snabbt för att få upp värmen. Hon simmade om den ena tanten efter den andra, och i högtalarna hördes en skiva med det bästa från åttiotalet. Långa armtag, långa bentag, hon försökte på något sätt simma ifrån sig själv. I vattnet kände hon sig stark och var full av energi, hon kände sig som en helt annan människa. Inte längre svag och bräcklig. Inte längre halv.
En äldre man, kanske i åttioårsåldern, med turkos badrock och matchande badskor skulle just ta sig ner i bassängen när hon närmade sig kanten. Han hade pinsmala vita ben, som förmodligen aldrig hade sett solen, en stor kula på magen och vitt lite vågigt hår. Glasögonen satt kvar på näsan, antingen hade han glömt ta av dem eller så skulle han simma med dem på.
- Jänta! Du hjälper mig ner, ropade han åt hennes håll.
Hon tittade sig förvirrat omkring, menade han henne? Alla tanterna var på andra sidan, så han kunde inte syfta på dem.
- Öh, vad ska jag göra? frågade hon lite stressat och tafatt.
Mannen befann sig halvvägs ner för stegen och hade precis fått i ena foten i vattnet. Han gav ifrån sig ett illtjut och förbannade högt hur förbaskat kallt det var. Hon kunde inte låta bli att fnissa till lite igenkännande, och närmade sig mannen för att hjälpa honom ned.
- Ta tag i min arm när jag har släppt taget, sa han utan att titta över axeln. Jag kan inte simma förstår du.
Hon hann inte reflektera över vad han hade sagt förrän han hade släppt ena armen och var på väg att släppa den andra. Hon tog hastigt hans vänstra arm och försökte fånga upp honom så gott det gick.
- Såja, såja, ojade han sig när han hade nått bottnen med sina pinsmala ben.
- Eh… Ska jag hjälpa dig mer på något sätt? frågade hon och syftade på det faktum att han inte kunde simma.
Han började röra sig mot kanten och började ta sig längs med den genom att hålla fast med ena armen och försiktigt ta sig fram med den andra med något som förmodligen skulle likna simtag. Fortsatte han i denna takt skulle det ta minst en halvtimme att simma en längd, tänkte hon.
- Nej, nej, nu klarar jag mig fint ska du se, sa han med stor övertygelse. Tack för hjälpen, jänta.
Kommentarer
Trackback
