Det är märkligt det här med döden. Jag läste igenom en gammal krönika som jag har skrivit om ämnet och just då hade jag inte varit med om att någon nära hade dött. Det har jag nu, och det är inte alls som man föreställer sig. Det är inget man kan föreställa sig. Precis som att man inte kan föreställa sig hur en kyss känns när man aldrig har blivit kysst, eller hur snö känns om man aldrig har varit med om att det har snöat. Jag kanske inte ska jämföra en kyss och snö med döden, för det sistnämna är ingenting vi vill uppleva. Det vet jag nu.

---

(krönika publicerad i ystads allehanda för ungefär två år sedan)

The world spins madly on

Varje dag, timme, minut och sekund är det någon som försvinner från vår atmosfär. En släkting, en vän, en fru, ett barn, vem som helst. Det är något som drabbar oss alla, rika som fattiga, långa som korta. Vi kan inte fly ifrån det, vi är inte odödliga – även om vi ofta vill tro det. Det kan vara en olycka, en fruktansvärd sjukdom eller helt enkelt på grund av åldern. Vi är alla omringade av döden, även om det inte är på nära håll.

I skolan hissar man flaggan till hälften för att markera att någon har gått bort. I tidningen står det små annonser om den bortgångne där man som anhörig får, om man vill, skriva några rader. Detta gör vi för att visa vår sorg, och att sörja är nödvändigt för att det inte ska bli en infektion i hjärtat. Där kommer förmodligen alltid bli kvar en ruva, men hellre en ruva än ett blödande sår. Även om jag själv inte har förlorat någon nära, så förstår jag att det gör ont. Att det gör så förbaskat fruktansvärt ont. Jag förstår att man aldrig kan glömma, aldrig sluta minnas små saker som stora, alla stunder man delat med personen som inte längre finns kvar. Det är inte meningen att man ska glömma heller, men för att kunna leva fullt ut måste man glädjas åt sina minnen istället för att bli blind av saknad.

Vi måste komma ihåg att även om det varje dag, timme och sekund är det någon som dör, så är det ännu fler som föds. Ännu fler barn föds till detta liv, och vi måste ta hand om alla dessa själar som faktiskt litar på oss. Litar på att vi ska ta hand om dem när det behövs, och hjälpa dem att överleva när det är svårt. Vi måste ta hand om varandra, annars funkar det inte. Annars funkar inte livet.