Just nu är jag och skriver antagningsprov till kandidatprogrammet i journalistik. För att komma in måste man ha klarat av 90 högskolepoäng, klarat antagningsprovet som består av nutidsrelaterade frågor och skriva en text om varför man vill bli journalist. Detta är lite läskigt och det känns som att jag lämnar ut mig väldigt mycket nu, men jag tänkte att ni skulle få läsa den texten.

---

Så länge jag kan minnas har jag fått svara på frågan vad jag vill arbeta med när jag blir stor, men mer sällan har jag fått motivera mitt svar. Jag antar att det har varit ganska självklart varför jag vill bli journalist. För mig blev det väldigt tydligt under gymnasiet när jag insåg hur mycket roligare alla mediakurser var jämfört med mitt huvudval naturvetenskap. Detta syntes också tämligen tydligt på mina betyg. De flesta av dessa lärare hade arbetat eller arbetade samtidigt som journalister och de blev mina nya hjältar som jag såg upp till. Jag ville bli precis som dem.

Eftersom jag är en sann nittiotalist som tror att precis allting är möjligt bara man vill det tillräckligt mycket, tycker jag också att det är min rättighet att få möjligheten att arbeta med något som jag verkligen älskar och brinner för. Jag förstår att det inte alltid kommer att vara varken lätt eller roligt och att det är oerhört hård konkurrens inom just denna yrkeskategori. Efter att ha läst kursen medie- och kommunikationsvetenskap är jag väl medveten om denna branschens baksida, och det vore extremt naivt att ens tro att jag aldrig i framtiden kommer att vara en del av denna. Även om jag sannerligen inte vill det. Men hur svårt det än kommer vara så kan jag inte tänka mig att arbeta som något annat än som journalist.

Jag vill arbeta som journalist därför att jag tycker om berättelser. Jag är helt övertygad om att alla människor oavsett kön, etnicitet, utbildning, bakgrund och så vidare, har en alldeles egen berättelse och jag vill vara dessa människors röst. Jag vill beröra människor med viktiga berättelser som får dem att vilja förändra. Jag vill hjälpa den lilla människans kamp, jag vill granska den stora makten och göra det som jag anser journalister är till för. Jag vill göra skillnad. Och jag kan göra skillnad.

Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mod. Vad är mod? Det är nog orimligt att definiera. Finns det en definition på modiga människor? Det tror jag inte att det finns, det heller. Jag tror att vi alla har olika föreställningar om vad mod och modiga människor är, att det kan vara allt ifrån superstjärnor till våra bästa kompisar. Det kan vara vem som helst, egentligen.

Jag kallar det för mod när en äldre dam hälsar på mig, när vi aldrig tidigare har träffats. Att skratta hjärtligt åt sig själv när man har gjort något pinsamt. När en tjej i tonåren vågar gå på bio ensam, utan en rädsla över vad folk skulle tycka. Jag kallar det för mod när man vågar testa nya saker, som aldrig förr har prövats på. Risken och tanken på att misslyckas faller i skuggan för modet, som fyller hela själen och får en att utvecklas. Jag kallar det för mod att be om hjälp, även om det går emot normen. För sanningen är den att vi inte klarar oss ensamma. Vi behöver hjälp, vare sig vi vill be om den eller inte. Men att ta av sig Jantes landslagströja, och inse att vi behöver andra människor för att orka, det är mod. Min definition av mod.

Vi behöver stryka alla föreställningar om att modiga människor bär en skinande rustning med ett svärd i handen eller flyger uppe bland molnen med blanka trikåer. Generationerna under oss växer upp med en förtrollande bild över hur den idealiska människan ska se ut, som är mil ifrån den riktiga sanningen. Det vi borde lära våra barn och småsyskon glöms ofta bort, det finns inte med i våra tankar. Vi måste lära dem, och oss själva, att alla kan vara modiga, men att det inte betyder att man nödvändigtvis måste rädda jorden från att gå under. Det räcker länge med att det är stort för en själv.

(Krönika publicerad i Ystads Allehanda 5 februari 2008)

Jag sätter mig i en fyrasits på öresundståget och mitt emot mig sätter sig en kille i sjuttonårsåldern, kanske yngre. Han ser så oerhört liten ut. Han tar upp boken Ondskan av Jan Guillou och försöker läsa men kan inte låta bli att snegla på alkoholisterna bredvid. Han stirrar på den gröna tuborg burken precis som att han aldrig har sett en öl förut, och jag börjar fundera på om detta är något hans föräldrar har försökt skydda honom ifrån. Hela denna världen som han nu får en liten inblick i. Och i alkoholisternas ögon och i deras sargade ansikten står det att den ondskan som är på riktigt kan man inte läsa sig till. Jag uppfattar hela situationen som tragisk, men nödvändig och oundviklig. Pojken tittar på dem som om han vore på zoo och ser apor. Apor som mamma och pappa har berättat om där hemma men som inte blir helt på riktigt förrän man ser dem i verkligheten. Men aporna märker det inte ens, åtminstone ger de ett sken av oberördhet. Hon tar en klunk av ölen och han tittar ut genom fönstret med både en sorgsen och ganska nöjd blick, samtidigt liksom. Pojken stiger av efter några hållplatser och tar sin bok med sig, och en historia att berätta vid middagsbordet hemma. Alkhoholisterna sitter kvar, även när jag går av tåget, och kanske sitter de kvar ända till växjö.

Att två världar kan skilja sig så mycket.

Det är märkligt det här med döden. Jag läste igenom en gammal krönika som jag har skrivit om ämnet och just då hade jag inte varit med om att någon nära hade dött. Det har jag nu, och det är inte alls som man föreställer sig. Det är inget man kan föreställa sig. Precis som att man inte kan föreställa sig hur en kyss känns när man aldrig har blivit kysst, eller hur snö känns om man aldrig har varit med om att det har snöat. Jag kanske inte ska jämföra en kyss och snö med döden, för det sistnämna är ingenting vi vill uppleva. Det vet jag nu.

---

(krönika publicerad i ystads allehanda för ungefär två år sedan)

The world spins madly on

Varje dag, timme, minut och sekund är det någon som försvinner från vår atmosfär. En släkting, en vän, en fru, ett barn, vem som helst. Det är något som drabbar oss alla, rika som fattiga, långa som korta. Vi kan inte fly ifrån det, vi är inte odödliga – även om vi ofta vill tro det. Det kan vara en olycka, en fruktansvärd sjukdom eller helt enkelt på grund av åldern. Vi är alla omringade av döden, även om det inte är på nära håll.

I skolan hissar man flaggan till hälften för att markera att någon har gått bort. I tidningen står det små annonser om den bortgångne där man som anhörig får, om man vill, skriva några rader. Detta gör vi för att visa vår sorg, och att sörja är nödvändigt för att det inte ska bli en infektion i hjärtat. Där kommer förmodligen alltid bli kvar en ruva, men hellre en ruva än ett blödande sår. Även om jag själv inte har förlorat någon nära, så förstår jag att det gör ont. Att det gör så förbaskat fruktansvärt ont. Jag förstår att man aldrig kan glömma, aldrig sluta minnas små saker som stora, alla stunder man delat med personen som inte längre finns kvar. Det är inte meningen att man ska glömma heller, men för att kunna leva fullt ut måste man glädjas åt sina minnen istället för att bli blind av saknad.

Vi måste komma ihåg att även om det varje dag, timme och sekund är det någon som dör, så är det ännu fler som föds. Ännu fler barn föds till detta liv, och vi måste ta hand om alla dessa själar som faktiskt litar på oss. Litar på att vi ska ta hand om dem när det behövs, och hjälpa dem att överleva när det är svårt. Vi måste ta hand om varandra, annars funkar det inte. Annars funkar inte livet.

Här kommer den avslutande delen av min novell som jag vann tredjepris för i tävlingen "ljuset". Läs första delen här och andra här!

---

En torsdag när de var på väg att köra från simhallen styrde han bilen in mot stan. Hon tyckte det var lite märkligt och att han tog en stor omväg, men tänkte inte så mycket mer på det. När de hade åkt en stund och var mitt inne i stan stannade han bilen utanför ett stort hus. Han tog ur nyckeln, knäppte av säkerhetsbältet och började stiga ur bilen.
- Kom nu, jänta, sa han och stängde dörren.
Han gick fram till det gigantiska vita huset, slog in en kod, öppnade dörren och väntade på att hon skulle komma. Hon slank in genom dörren och de gick in i ett gigantiskt rum fullt av antika möbler och vackra tavlor på väggarna, och det luktade precis som honom; pepparmint och cigarr.
- Välkommen hem till mig, sa han med glad röst. Jag tänkte få mitt porträtt målat, så det är bara att sätta igång!
På ett av borden hade han lagt fram blyertspennor och på ett staffli hade han hängt upp en stor duk.
- Detta är… helt otroligt, sa hon fullkomligt häpen. Är detta ditt hus?
- Äsch, det är väl inget, sa han och försökte prata bort det. Jag har handlat lite saker där som du kan använda. Jag visste inte riktigt vad jag skulle köpa, så jag tog allt som fanns. Blir det bra?
Hon bara skrattade åt honom och trodde han var helt från vettet. Så många pennor! Hennes konstnärshjärta slog volter efter varandra, och hon trodde inte riktigt at det var sant. Den gamle mannen satte sig i en fåtölj och hon började skissa upp hans porträtt på duken. Hon höll på i timmar kändes det som, och han satt lugnt och tyst i fåtöljen. Han lät henne koncentrera sig och hon visste att detta skulle bli hennes bästa tavla hon någonsin gjort.

Ett år efter att hon hade målat porträttet fick hon beskedet att den gamle mannen, hennes vän, hade dött. Lungcancer, förklarade sjuksystern när hon kom för att hälsa på direkt efter att hon hade fått beskedet. Hon skulle precis gå när systern räckte fram ett brev som han hade bett henne ge till flickan som han visste skulle besöka honom när hon hade fått veta.

Innan hon läste brevet placerade hon det framför näsan och drog in doften i hopp om att det fortfarande skulle lukta som honom. Det gjorde det, en svag doft av pepparmint och cigarr. Hon log och öppnade försiktigt kuvertet.

Jänta!

Vid det här laget sitter jag nog på ett vitt fluffigt moln tillsammans med din pappa och tittar ner på dig. Låter inte så dumt, va? Jag ska se mig omkring ifall det finns någon regnskur som jag kan öva mina simkunskaper i.

Var inte rädd för ljuset, Amanda. Människor föds och människor dör, det är så det är tänkt att livet ska vara. Och däremellan måste man leva!

(Förresten. Jag har fört över skolavgiften till tecknarskolan din. Du börjar den 16 augusti. Lycka till!)

Min novell som vann tredjepris i tävlingen "ljuset". Läs första delen här.

---

Detta var första gången de träffades, den torsdagen i simhallen med det förbaskat kalla vattnet. Veckan därpå befann hon sig i simhallen igen, utan att tänka på att det var torsdag. Hon simmade på i sin takt, simmade om den ena tanten efter den andra, och samma tid som förra gången kom den gamla mannen in i hallen med sin turkosa badrock och matchande badskor. Han tog av sig rocken, ställde skorna vid kanten och började sin resa nedför stegen.

- Då var det dags igen, jänta, sa han när han var halvvägs utan att titta över axeln.
Utan att säga någonting tog hon sig fram till stegen och tog tag i hans arm när han hade släppt taget.
- Det var ju satan vad kallt det är i vattnet, sa han när han hade nått bottnen. Tycker inte du det är kallt? Vad heter du förresten och var bort du, jänta?
Hon visste inte riktigt vilken fråga hon skulle börja med, men sa till slut att hon hette Amanda och bodde ute på landet.
- Amanda, sa han och funderade en stund. Det är ett fint namn det. Jag dansade en gång med en tös som hette Amanda. Hon hade mörkbruna lockar och en stor näsa. Hur tar du dig hem härifrån då?
- Jag ska ta bussen som går om tre timmar, sa hon och tittade på den stora klockan på väggen. Bussen ut till landet går inte så ofta.
- Struntprat, jag skjutsar dig, sa den gamle mannen och började ta sig mot kanten för att sakta ta sig fram i bassängen.

När båda hade simmat färdigt, duschat och bytt om, möttes de på parkeringen utanför simhallen. Han i turkos träningsoverall och hon i grå, slitna joggingbyxor och en stor t-shirt där det stod en slogan från McDonald’s senaste reklamkampanj. Hon funderade på om turkos var hans favoritfärg, men hon frågade inte. Hans bil var en gammal Volvo som antagligen hade varit klarröd en gång i tiden. Nu var den smutsig och full av rost, och när han skulle starta den tog det några minuter innan han lyckades. Sedan skumpade bilen den timmeslånga vägen hem till huset hon bodde i, och under tiden pratade de om allt möjligt. Hon blev förvånad att hon pratade så mycket med en gammal man hon nästan precis hade träffat, hon som var så blyg annars. De pratade om vilken sorts mat de tyckte om, om politik och om hans bortgångna fru. Frun som dött för fem år sedan i bröstcancer och det gick inte en dag utan att han saknade henne.
- Har någon i ditt liv dött, jänta? frågade han milt.
Hon blev helt stum. Var skulle hon säga? Nej, det var för tidigt och det gjorde fortfarande för ont. Hon kunde inte. Tårarna började rinna nedför kinderna och hon började andas snabbare och snabbare. Han lät henne sitta så, lät det ta sin tid och väntade på hennes svar. De var framme vid hennes hus nu, det röda stora huset där det en gång hade bott en familj med fyra medlemmar. Nu fanns det bara tre kvar. Hon började berätta om sjukhusperioden, när han blev sämre och sämre. Att han knappt kunde prata längre i slutet, inte andas själv utan var tvungen att vara kopplad till en respirator. Hur han tog sitt sista andetag när hon var och hämtade kaffe till sin mamma. Hur hon aldrig förlät sig själv för det, att hon inte var där. Hon berättade att hon fortfarande grät sig själv till sömns för att hon saknade honom så att hon nästan gick sönder.
- Jag vet hur ont det gör, sa den gamle mannen. Sorg är nödvändigt men du får inte låta det ta över dig, du får inte låta mörkret sluta dig.
Han kramade hennes hand hårt och sa att de skulle ses nästa torsdag igen, samma tid.

Och det gjorde de, precis som de gjorde varje torsdag framöver. Hon försökte lära honom att simma, men det verkade nästan omöjligt. Men hon gav inte upp, och det gjorde inte han heller. I bilen hem pratade de som om de hade känt varandra hela livet. Det kändes nästan så, tyckte hon. Hon berättade om sina konstnärsdrömmar, något hon hade ärvt av sin pappa. Hur gärna hon ville gå på en konstskola i Stockholm efter gymnasiet, men att hennes mamma inte hade råd. Han berättade att han en gång hade varit musiker i ett populärt band på sextiotalet. Hur han hade fått unga töser att skrika av lycka så fort de såg honom. De pratade om drömmar och om mardrömmar, om livet och om döden. Han fick henne att skratta för första gången på flera månader.

Min novell som vann tredjepris i tävlingen "ljuset".

---

Torsdag. Huvudet var fullt av massa tankar, onödiga tankar som tog plats och inte ville försvinna. Hon ville bort men visste inte vart. Den enda som hon ville prata med, den enda som förstod, var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Hon ville bort, men hon visste inte var hon skulle ta vägen.

Hon hamnade på badhuset till slut. Vanligtvis brukade det inte vara så mycket folk vid den här tiden, och det var det inte denna torsdag heller. Hon betalade sina trettio kronor till den mörkhårige mannen i kassan och förbannade tyst att hon nu räknades som vuxen och var tvungen att betala så dyrt för att simma. När hon doppade första tån i bassängen rös hon till, det var alltid så förfärligt kallt i vattnet och hon brukade bli alldeles blå om läpparna efter en stund. Men det var bara att bita ihop, hon tog de sista stegen nedför bassängtrappan och började simma snabbt för att få upp värmen. Hon simmade om den ena tanten efter den andra, och i högtalarna hördes en skiva med det bästa från åttiotalet. Långa armtag, långa bentag, hon försökte på något sätt simma ifrån sig själv. I vattnet kände hon sig stark och var full av energi, hon kände sig som en helt annan människa. Inte längre svag och bräcklig. Inte längre halv.

En äldre man, kanske i åttioårsåldern, med turkos badrock och matchande badskor skulle just ta sig ner i bassängen när hon närmade sig kanten. Han hade pinsmala vita ben, som förmodligen aldrig hade sett solen, en stor kula på magen och vitt lite vågigt hår. Glasögonen satt kvar på näsan, antingen hade han glömt ta av dem eller så skulle han simma med dem på.
- Jänta! Du hjälper mig ner, ropade han åt hennes håll.
Hon tittade sig förvirrat omkring, menade han henne? Alla tanterna var på andra sidan, så han kunde inte syfta på dem.
- Öh, vad ska jag göra? frågade hon lite stressat och tafatt.
Mannen befann sig halvvägs ner för stegen och hade precis fått i ena foten i vattnet. Han gav ifrån sig ett illtjut och förbannade högt hur förbaskat kallt det var. Hon kunde inte låta bli att fnissa till lite igenkännande, och närmade sig mannen för att hjälpa honom ned.
- Ta tag i min arm när jag har släppt taget, sa han utan att titta över axeln. Jag kan inte simma förstår du.
Hon hann inte reflektera över vad han hade sagt förrän han hade släppt ena armen och var på väg att släppa den andra. Hon tog hastigt hans vänstra arm och försökte fånga upp honom så gott det gick.
- Såja, såja, ojade han sig när han hade nått bottnen med sina pinsmala ben.
- Eh… Ska jag hjälpa dig mer på något sätt? frågade hon och syftade på det faktum att han inte kunde simma.
Han började röra sig mot kanten och började ta sig längs med den genom att hålla fast med ena armen och försiktigt ta sig fram med den andra med något som förmodligen skulle likna simtag. Fortsatte han i denna takt skulle det ta minst en halvtimme att simma en längd, tänkte hon.
- Nej, nej, nu klarar jag mig fint ska du se, sa han med stor övertygelse. Tack för hjälpen, jänta.

Idag är min novell med i österlenmagasinet! Nivet, den som jag tävlade med för ett litet tag sedan och vann tredje pris för. För er som inte har tidningen tänkte jag såhär att jag kanske skulle publicera texten här på bloggen också, i tre delar så att det inte blir för långt. Vad säger ni om det? Första delen kommer imorgon!