Här kommer den avslutande delen av min novell som jag vann tredjepris för i tävlingen "ljuset". Läs första delen här och andra här!

---

En torsdag när de var på väg att köra från simhallen styrde han bilen in mot stan. Hon tyckte det var lite märkligt och att han tog en stor omväg, men tänkte inte så mycket mer på det. När de hade åkt en stund och var mitt inne i stan stannade han bilen utanför ett stort hus. Han tog ur nyckeln, knäppte av säkerhetsbältet och började stiga ur bilen.
- Kom nu, jänta, sa han och stängde dörren.
Han gick fram till det gigantiska vita huset, slog in en kod, öppnade dörren och väntade på att hon skulle komma. Hon slank in genom dörren och de gick in i ett gigantiskt rum fullt av antika möbler och vackra tavlor på väggarna, och det luktade precis som honom; pepparmint och cigarr.
- Välkommen hem till mig, sa han med glad röst. Jag tänkte få mitt porträtt målat, så det är bara att sätta igång!
På ett av borden hade han lagt fram blyertspennor och på ett staffli hade han hängt upp en stor duk.
- Detta är… helt otroligt, sa hon fullkomligt häpen. Är detta ditt hus?
- Äsch, det är väl inget, sa han och försökte prata bort det. Jag har handlat lite saker där som du kan använda. Jag visste inte riktigt vad jag skulle köpa, så jag tog allt som fanns. Blir det bra?
Hon bara skrattade åt honom och trodde han var helt från vettet. Så många pennor! Hennes konstnärshjärta slog volter efter varandra, och hon trodde inte riktigt at det var sant. Den gamle mannen satte sig i en fåtölj och hon började skissa upp hans porträtt på duken. Hon höll på i timmar kändes det som, och han satt lugnt och tyst i fåtöljen. Han lät henne koncentrera sig och hon visste att detta skulle bli hennes bästa tavla hon någonsin gjort.

Ett år efter att hon hade målat porträttet fick hon beskedet att den gamle mannen, hennes vän, hade dött. Lungcancer, förklarade sjuksystern när hon kom för att hälsa på direkt efter att hon hade fått beskedet. Hon skulle precis gå när systern räckte fram ett brev som han hade bett henne ge till flickan som han visste skulle besöka honom när hon hade fått veta.

Innan hon läste brevet placerade hon det framför näsan och drog in doften i hopp om att det fortfarande skulle lukta som honom. Det gjorde det, en svag doft av pepparmint och cigarr. Hon log och öppnade försiktigt kuvertet.

Jänta!

Vid det här laget sitter jag nog på ett vitt fluffigt moln tillsammans med din pappa och tittar ner på dig. Låter inte så dumt, va? Jag ska se mig omkring ifall det finns någon regnskur som jag kan öva mina simkunskaper i.

Var inte rädd för ljuset, Amanda. Människor föds och människor dör, det är så det är tänkt att livet ska vara. Och däremellan måste man leva!

(Förresten. Jag har fört över skolavgiften till tecknarskolan din. Du börjar den 16 augusti. Lycka till!)