Jenny Strömstedt skriver en så bra krönika för expressen idag - genusfolket - som något ur Tolkien. Den tar avstamp i Isabella Löwengrips, kanske mest känd som blondinbella, klumpiga tweet där hon skrev angående firandet av prinsessan i TV4s nyhetsmorgon "nu blir säkert genusfolket arga när prinsesstårtan blir rosa" som jag också reagerade väldigt starkt på när jag läste den i mitt eget twitterflöde. För det första förstår jag inte meningen eller föraktet med att utpeka människor som kämpar för femnism och jämställdhet som "genusfolket", där det mest låter som något ondskefullt och som Strömstedt skriver "ett drogpåverkat följe ur Tolkien". För det andra tror jag inte att "genusfolket", eller om vi ska kalla dem för feminister istället, skulle ha något emot att en tårta är rosa. Många människor, både män och kvinnor, tycker att rosa är en fin färg. Vad man kan diskutera är om det tvunget måste ligga något kön i en färg och om det skulle vara konstigt att det var en rosa tårta om det hade varit en prins som hade fötts istället.

Strömstedt tar också upp debatten om det obestämda prenomet hen, vilket också Löwengrip tar upp i ett blogginlägg där rubriken lyder "trött på genus och hen" som handlar om en nyhetsartikel där det ska vara Fru gårman på varannat övergångsställe i Uppsala. Vi behöver inte gå in på den artikeln, men i blogginlägget skriver också Löwengrip att "ibland vill jag bara kräkas över att man försöker få kvinnlighet och något manligt till något fult" och "Jag vill inte ha ett samhälle där vi alla ska få kallas för hen... för att ingen ska trampa någon på tårna". Nu kan jag bara tala ur min egen synpunkt som feminist, men jag tror att många delar den uppfattningen, att genus handlar inte om att ta bort kvinnlighet och manlighet. Många verkar tro att man inte kan vara feminist och samtidigt klä sig feminint och fortfarande sminka sig och så vidare. För mig handlar det inte om det. Jag älskar att klä mig kvinnligt men kallar mig fortfarande för feminist.

I alla debatter jag har följt om hen så har det funnits en sida som är fullkomligt rasande och tycker att det är att gå över gränsen. Det är intressant att man kan bli så upprörd över något man ger sken av att inte tycka är så viktigt (läs: genusfrågor). För mig handlar hen om att man kan använda det när det inte spelar någon roll om det är en kvinna eller man. Det kan vara ett bra sätt att ta bort könsstereotypa yrkesroller, och till exempel skriva hen när man läser en saga för ett barn om en sockerbagare. Många blir framförallt upprörda när föräldrar väljer att inte säga könet på sitt barn, exempelvis bloggaren och journalisten Clara Lidström, UnderbaraClara, berättade inte förrän ett tag efter förlossningen om det var en pojke eller flicka. För vad spelar det för roll vilket kön barnet har, egentligen?

När ska genusfrågorna sluta ses som något jobbigt och när ska alla förstå att det är viktigt för alla människor eftersom jämställdhet faktiskt är något bra? Jag förstår inte hur man inte kan vilja att alla ska ha precis lika förutsättningar oavsett vilket kön man har råkat födas med.

Jag tvekar oftast när det gäller att skriva om feminism och jämställdhet (för mig får dom begreppen hand i hand) här på bloggen eftersom jag inte känner att jag har alla begreppen och kan argumentera för min sak som någon som är utbildad inom ämnet...

... men jag känner ändå att jag vill kommentera den debatten som fördes på kvällsöppet igår när det gäller föräldraledighet. Som ganska ung och utan erfarenhet är det inte problemfritt att prata om denna debatten eftersom jag omöjligt vet hur det känns i den situationen. Men för mig handlar det om, och kommer alltid handla om, att jag vill ha rätten att välja. Det ska inte vara självklart att jag som kvinna ska stanna hemma med mitt barn och att mannen ska arbeta för att det oftast är han som har högst ekonomi. Jag vill alltid kunna göra ett aktivt val och vill inte att alla ska se det som en självklarhet utan att jag ens har fått några valmöjligheter.

Jag förstår de uppenbara problemen om det är mannen som tjänar mest som ska vara hemma, att man kommer förlora pengar på det. Men samtidigt så tror jag inte att ens ekonomi kommer krascha totalt under den lilla perioden av sitt liv, och för övrigt är det väl också konstigt att alltid anta att mannen inte vill vara hemma och umgås med sina barn. Vill inte alla föräldrar det?

Under programmet såg jag en twitterkommentar där någon skrev att dens pappa inte hade tagit ut någon föräldraledighet när den personen var liten, och dom hade ändå en bra relation som vuxna. Min pappa tog inte heller ut någon föräldraledighet och vi har också en bra relation nu, men för mig ligger problemet i att han förmodligen inte ens funderade på att vara hemma och jag tror inte att mamma funderade på att börja jobba direkt heller. Det finns såklart inget rätt eller fel i detta, allting måste ligga på en individnivå. Därför vet jag heller inte om det löser allting att staten bestämmer exakt hur mycket ledighet båda ska ta ut, men samtidigt tror jag  att det kan medföra att en förändring kommer fortare.

Det är fruktansvärt tröttsamt när det blir rabalder för att Laila Bagge ska sitta i idoljuryn två veckor efter att hon har fött sitt barn när det inte hade varit alls konstigt om hennes man var i samma situation. Det är fruktansvärt tröttsamt när Ebba Von Sydow får massa skit i sin blogg för att hon har lagt ner tid på att göra barnmat till sitt barn med tjusiga burkar, när det bara hade setts som något positivt om pappan hade gjort det. Det är fruktansvärt tröttsamt att det fortfarande inte är helt jämställt i vårt samhälle.

♥ sluta läsa bloggar som får mig att må dåligt
♥ sluta irritera mig på vissa människor och istället önska dem ett gott liv
♥ sluta vara så hård mot mig själv
♥ sluta tvivla på mig själv
♥ sluta krampaktigt hålla kvar i relationer som inte fungerar

Den eviga klyschan - life is too short.

Herregud vad denna kvinnan inspirerar mig. Låt dessa 20 minuterna förändra ditt liv.

Idag ska amerikanen Troy Davis avrättas i USA 19.00 lokal tid. Trots att inget mordvappen finns, det finns inte någon teknisk bevisning och sju av nio vittnen har dragits tillbaka. Trots att det är oklart ifall han är skyldig ska han avrättas. Man kan läsa mer om detta i en artikel i DN.

Att det fortfarande avrättas människor år 2011 är obegripligt och omänskligt. Jag tror och hoppas att vi i framtiden kommer minnas tillbaka till början av detta årtusendet, skaka på huvudet och inse hur fel många saker fortfarande var. Och jag hoppas framförallt att vi har insett och lärt oss av våra misstag.

"det finns ingen olycklig kärlek, det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. men kärleken är alltid lycklig, så skyll aldrig på den." - emil jensen.

Igår när jag körde till tomelilla så reflekterade jag över när man möter bilister som blinkar med helljuset för att "varna" en för poliser längre fram. Denna grundtanken är fin, det är faktiskt så fint att jag kan bli lite tårögd över det. Att vi vill hjälpa varandra för att komma undan polisen, eller rättare fortkörningsböter. Att vi alla ställer oss på samma sida.

Men samtidigt är detta en motsägelse som är ganska intressant. I denna situationen väljer vi att ställa oss emot polisen, men samtidigt vill vi att de ska vara vår hjälpande hand när vi behöver den. Kanske är det så att polisyrket är ett av de mest otacksamma där människor vänder kappan efter vinden. Vi glömmer att även poliser är människor som trots sitt bästa inte kan göra underverk. Och det är intressant också att vi kanske rent omedvetet bara vill varna vissa människor för fortkörningsböter, men inte de som egentligen "förtjänar det". Att vi skulle gå igenom eld när det gäller våra nära och kära som har begått ett brott, men när de som "förtjänar det" står inför rätta tappar vi medmänskligheten på vägen. Vi är väldigt lojala vi människor, jag önskar bara att vi vore det mot alla.

Tittade på kvällsöppet igår angående socialdemokraternas nya partiledare Håkan Juholts särbo som är dömd för bedrägeri. Detta är ett tydligt fall av personifiering inom politiken vilket egentligen är fullkomligt orelevant. Istället för att tala om vad Juholt har för planer som partiledare levereras vi smaskiga nyheter om hans privatliv. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att han skulle göra ett sämre jobb på grund av denna händelsen. Givetvis borde en partiledare köra med öppna kort, men jag förstår inte varför man gör en så stor grej av det. Där ljög jag precis, jag förstår precis varför pressen väljer att förstora det. De gör allt i sin makt för att sälja fler nyheter - och vad säljer inte bäst om chockerande drama.

Jag anser att media gör fel när de exponerar en sådan här sak, och ungefär likadant tycker jag angående fotbollsspelen Anton Hyséns "erkännande" av sin sexualitet. Jag förstår mycket väl att denna fotbollsspelaren vill komma ut med detta och gör det antagligen för att alla inom sporten ska känna att det är okej att vara homosexuell i den världen. Men samtidigt kan det bli väldigt fel om man gör en stor grej av det. "Är Anton Hysén den enda homosexuella inom den manliga fotbollen?". En absurd fråga, men man undrar ju. Det kanske får fler människor att komma ut, men samtidigt kanske inte alla vill ha den uppmärksamheten som Hysén fick och väljer därför att inte berätta. Och den naturliga konsekvensen av att blåsa upp denna nyheten så mycket som media gjorde blir att allmänheten tror att det är något unikt och sensationellt att vara homosexuellt. Det är det inte, det är fullkomligt normalt.

Om jag skulle vara riktigt naiv skulle jag kunna säga att jag aldrig kommer publicera sådana nyheter när jag jobbar på en tidning. Men som sagt, det vore väldigt naivt för det är tyvärr så tidnings-, och mediebranchen fungerar i nuläget. Det är väldigt intressant att spekulera i hur det hade gått för den tidningen som hade valt att ta en ståndpunkt i dessa debatterna och valt att inte skriva om dem som sensationsjournalistik. Samtidigt är det väldigt enkelt att skylla allt på medierna, som absolut har en stor makt. Men vi får inte glömma att vi som mediekonsumenter har också ett stort ansvar.

Grannen som bor under mig verkar vara i min ålder, men ändå inte. Utanför hennes dörr finns en dörrmatta och blommor i fina krukor, och kikar man in verkar det vara väldigt organiserat och städat när man än går förbi. Hon verkar vara en sådan som städar en bestämd dag i veckan och lagar ordentlig mat varje dag, är duktig och pluggar så mycket som hon borde och bara är väldigt ordentlig helt enkelt.

Allt detta har jag såklart fantiserat ihop i mitt eget huvud, förutom vad jag har sett in i hennes lägenhet och dörrmattan och blommorna. Alltså behöver det inte riktigt vara så som jag föreställer mig (förmodligen är det inte så), men jag kommer på mig själv med att gå lite skamset förbi och tittar in, känner mig lite misslyckad och så går jag uppför en trappa till min lägenhet och där finns bara en dammig cykel som inte har använts på flera månader (hon verkar använda sin ofta) och en trasig stol som inte ens är min men av någon anledning har hamnat utanför min dörr. Nu behöver det inte vara så att ålder hör ihop med om hur ordentlig man är, men jag känner mig plötsligt väldigt liten när jag ser hennes vuxna utsida av lägenheten.

Malou Von Sivers börjar sitt program efter tio med att berätta vad hon ska ta upp i dagens program, och den stora händelsen är givetvis internationella kvinnodagen. Hon belyser hur viktig den dagen är och att hon själv tycker att kvinnors utvecklig går lite långsamt. Men trots detta väljer hon att i första programpunkten att sätta en kniv i alla kvinnors ryggar genom att ta upp det "faktumet" att alla kvinnor är avundsjuka och mer elaka än män.

För det första tror jag inte ett dugg på att kvinnor är mer avundsjuka eller elakare än män. Jag har hört män precis lika ofta "prata skit" om andra män (och kvinnor), och tror inte att det är något som kvinnor speciellt ägnar sig åt. Och redan här blir diskussionen bisarr eftersom man inte kan bestämma egenskaper utifrån vilket kön man har. När ska alla förstå att alla människor har olika egenskaper, och sluta dela upp dem mellan könen. Förr trodde man på fullaste allvar att alla män var mer logiska, rationella och starka när kvinnor var mer irrationella, känslomässiga och svaga. Och vad blir då konsekvenserna av dessa föreställningar? Jo, att man handlade utifrån dem och lät till exempel männen studera på universitet eftersom de var mer logiska, medan kvinnor absolut inte kunde ägna sig åt sådana saker eftersom de var mer irrationella. Och ni kan ju gissa vem det var som bestämde att det var såhär, vilket kön som till största del representerade alla läkare och forskare på den tiden som påstod att det fanns "bevis för att det var på detta sättet".

I denna diskussionen tar de som leder debatten ofta upp att det fortfarande är bevisat av forskare att kvinnor är mer på detta sättet, något jag som sagt är väldigt skeptisk mot. Men om det trots allt visar sig att det är bevisat att kvinnor är mer avundsjuka så tror jag bara att det handlar om att vi har fått den stämpeln så länge och därför blir det till slut att vi agerar på det sättet som vi förutses agera. Redan i grundskolan fick vi tjejer höra att vi bara snackade skit om varandra och att det var totalt annorlunda bland killarna. Detta var alla lärare överrens om, alla killarna sa att det var så och till slut började ju vi tjejer också tro på det och blev till slut på det sättet också. Hade man slutat behandla oss elever utifrån vårt kön så tror jag faktiskt att det hade sett annorlunda ut.

Detta är inget påhopp på Malou Von Sivers, jag tror faktiskt att hon representerar många människor (både män och kvinnor) och deras åsikter. Men det hade varit så mycket mer intressant om hon hade vinklat denna diskussionen åt att försöka belysa hur vansinnig denna myten är och vilka konsekvenser den får. Jag tror att det hade påskyndat kvinnors utveckling mer än vad hennes diskussion gjorde.

Jag har aldrig varit något vidare bra på att vara hemma från skolan. Även om jag har haft en bra anledning att vara hemma får jag så oerhört dåligt samvete och det liksom gnager inifrån. Därför skolkade jag i princip aldrig på högstadiet eller gymnasiet. Fattade inte riktigt poängen eftersom jag ändå mådde mer dåligt av att vara hemma än i skolan.

Har haft världens sämsta natt med i princip ingen sömn, så jag var lite snäll mot mig själv genom att sova vidare när klockan ringde klockan åtta och missade alltså dagens föreläsning. Och här sitter jag med det dåliga samvetet.

Det är enkelt att plåga sig själv. För enkelt. Desto svårare är det att inse vad som får en att må dåligt och försöka göra sig av med det. Att göra en förändring för sin egen skull. Kanske det svåraste som finns.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen. Internet är en helt otrolig och fantastisk plats på många sätt, och ett helvete på andra. Det är inte bara positivt att vi lever i ett samhälle där man känner att man behöver berätta för ett okänt antal människor exakt vad man gör och var man befinner sig. Det är inte bara positivt att man vet allting om en annan människa som man inte ens har träffat (inte allt, men åtminstone väldigt mycket). Nu låter det precis som att jag har blivit nätmobbad eller fått någon taskig kommentar, det har jag inte men jag inser bara vilket mönster jag själv har när det gäller att läsa vissa bloggar som inte ger mig något i längden. Bloggar som jag egentligen förstår bara bygger upp en overklig bild av sitt liv eftersom ingen kan leva det där perfekta livet. Varför ska man gå och tråna efter något som inte finns? Så otroligt onödigt.

Min poäng med denna texten är att mycket med internet är frivilligt att delta i. Jag kan strunta i att klicka in mig på en blogg som jag vet bara kommer få mig att må dåligt, och jag kan välja att inte gå in på facebook om jag inte känner att jag vill veta vad alla andra håller på med. Tror det är viktigt att påminna sig själv om det, och jag tror att det kan få en att slippa onödig ångest också.

I söndags var jag på sinnesrogudstjänst och min favoritpräst gjorde en predikan som jag så gärna vill dela med er. Jag vet att det är mycket text, men det är värt att läsa igenom.

---

Mod att förändra det jag kan.

Visst har vi väl alla stångats mot en eller annan vägg, med enda resultat att pannan blev blodig. Väggen står likväl kvar.

Vad är viktigast i ditt liv? Vad kan du släppa taget om? Frälsning, detta nu kristna ord, handlar om att släppa taget om våra vanföreställningar så att vi kan se meningen med livet eller åtminstone skönja den.

Släpp taget om materiella ting, om andra människor, om hämnd. Släpp taget om det som varit! Släpp taget om drömmen att bli någon annan än den du är. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan. Inom kristendomen uttrycks det som att låta sig födas på nytt, varje dag; ta tillvara den nya dagen som vi får alldeles gratis, vare sig vi vill eller ej. Dagen ligger för våra fötter som en ny skapelse. Den är ingenting vi kämpar oss till, som en belöning efter en hård kamp. Den bara finns där! Dagen kan dock bli till en kamp, vilket vi vet väldigt väl.

Vad i ditt liv vill du förändra, jämfört med gårdagen? Det är en fråga vi bör ställa oss själva då och då. Du måste själv vilja förändra det hos dig som du inte mår bra av. Det räcker inte med att konstatera att... jag är si eller så, ful, tjock, oduglig, pinsam, ofta destruktiva omdömen. När jag märker att det är något hos mig som inte är sant eller konstruktivt, då måste jag vilja förändring. Ingen gör det åt mig. Inte ens Gud, hur du än uppfattar Gud. Men du behöver inte göra jobbet ensam! Ta hjälp! Av Gud i bön, av andra människor, vänner eller terapeuter eller prästen och kyrkan.

Så samla mod! Se dig själv i en spegel. Stå kvar, en lång stund. Titta! Vad ser du?

I min spegel ser jag en utväxt efter för länge sedan färgat mitt hår. Det grå ville jag ta bort. Jag är ju så ung! Mina ögon är blåa, svart när jag blir arg, har jag hört. Men det har jag aldrig själv sett. Då är jag ju inte arg på mig själv i alla fall!

Jag ser rynkor som är nya. Dem är jag glad över. Jag är ju inte så ung! Visdom ska synas.

Jag provar att le lite. Fler rynkor. Skrattrynkor! Bra! Tänderna kunde ha varit vitare, det har jag alltid tyckt. Men de är mina och de fungerar. Man kan visst färga tänderna, har jag hört... Men gör det mig gladare? Nej, det gör det nog inte. Mer benägen att visa tänderna kanske, men det är ju skratt och glädje jag vill visa, inte tänderna i sig, eller?

Nåja, vad är väl en bal på slottet...

Begrunda din spegelbild, hela bilden. Fastna inte i detaljerna utan se dig själv som du ser andra. Visst blir det så att helheten är både större och mer än delarna?

Så är det med ditt inre också. Du och Gud känner dina brister. Du fördömer, Gud älskar. Du skäms, Gud älskar. Det finns ingen anledning att göra sig mindre än vad man är.

Låt ingen stjäla ditt liv! Även krossade drömmar är värdefulla. Misstag begår alla, men endast du kan välja att erkänna dina misstag och titta på dem, lära dig, släppa dem och gå vidare med dem. De har nu blivit till en erfarenhet. Kanske dyrköpt, men din erfarenhet.

Text: Kerstin Hellemarck

Jag har nu följt Stylisterna sen det började och känner att jag vill skriva något om det. För att alla ska vara med på noterna så är detta ett webprogram med systrarna fahrman i spetsen där det går ut på att tio deltagare ska lära sig att bli stylister. Konceptet är ungefär som top model, där man får olika sorters utmaningar/uppdrag och varje vecka röstas någon ut. Vinner man stylisterna får man en praktikplats på tidningen sofis mode, som är en bilaga till aftonbladet.

För det första tycker jag att detta är en bra grundidé, ett kul koncept. Själv har jag inte stött på något liknande, och det är rätt riktning att för en gångs skull hitta på något eget och inte rippa det från något annat land. Och det ligger väldigt rätt i tiden med alla unga fashionistas som förmodligen är helt galna i det här programmet.

Som sagt, det är en bra idé. Men det är synd att det inte fungerar lika bra i praktiken. Jag kan tänka mig att detta är ett seriöst försök att få människor att ta stylister mer på allvar, och inse hur mycket jobb detta yrket innebär. Och samtidigt som man får en inblick i just det, så blir deltagarna och programmet väldigt förlöjligat också i filmandet. Särskilt några deltagare uppfattas som extremt korkade och det blir lite dokusåpaaktigt vilket bara är tröttsamt. Givetvis drar drama mer tittare och om någon uppfattas som korkad så blir det desto mer underhållande. Men varför kan man inte bara göra ett professionellt och seriöst program utan den biten? Det hade varit så mycket mer intressant (och nytänkande) att titta på isåfall.

En annan sak som gör mig väldigt konfunderad är diskussionerna om deltagarnas egna stil. Det är speciellt två tjejer som får mycket skit för deras personliga stil, "att den inte passar in under sofis mode". För mig är detta bisarrt. När blev det negativt att ha en egen stil, är inte det något som borde hyllas? Att sofis mode är en komersiell tidning som ska tilltala en bred läsarkrets tror jag att alla deltagarna var väl införstådda i när de sökte detta programmet, men jag förstår inte riktigt varför de måste se ut som en kopia av sofi fahrman. Hur de ser ut påverkar inte hur de stylar andra personer, och resultatet av ens arbete måste väl ändå vara det viktigaste i detta yrket precis som det inte spelar någon roll hur en designer ser ut eftersom det är kläderna som skapas som måste vara i fokus.

För övrigt är hela stylistutbildningen väldigt märkligt, och då syftar jag inte bara på detta programmet. Man kanske inte ska stirra sig blind på själva huvudgrejen, men kan man verkligen lära någon om bra stil? Är inte det en talang, likt konstnärer och designers, som man "bara har"?

Det är gayvecka på matlagningsprogrammet halv åtta hos mig. Betyder det att det aldrig är med någon som är gay i vanliga fall? Tycker att det blir lite löjligt. Förstår tv4s tanke att de vill ge dessa människorna något, att de ska få exklusiv tvtid eller något. Men varför måste man alltid göra en grej utav folks sexuella läggning, när det egentligen inte spelar någon som helst roll. För man lagar väl inte bättre, eller sämre, mat för att man är gay/hetero?

Nu har jag inte ens sett programmet som ska sändas ikväll, men jag kan tänka mig att de kommer vinkla det åt det typiskt stereotypa att antingen är de fjolliga eller så ska de bevisa att "de är precis som alla andra". Hade de varit som alla andra hade de inte behövt en hel regnbågsvecka.

Ibland kan jag bara bli så rädd för att något ska hända. Ni vet hur man ibland hör skräckhistorier från livet, om folk som lever världens bästa liv och så boom. Cancer, trafikolycka, dödsfall. Sen kan man ju inte gå runt och vara rädd för saker som kan hända, istället för att leva livet liksom. Men ibland känns det som att jag (och kanske andra) tar lite väl lätt på det där, att något sådant aldrig skulle kunna hända mig. Man gör kanske det för att överleva och inte bli tokig. Varje gång jag går de sista stegen in på ett flygplan ser jag ett scenario framför mig att planet kommer att störta. Jag blir aldrig särskilt orolig, tänker mest på att jag skulle vilja säga något till alla jag älskar en sista gång. Och på något sätt känner jag också att nej, det där skulle nog inte kunna hända mig. Vad är chansen för det liksom, en på flera miljoner? Men tänk så händer det. Tänk så är jag just den på miljonen som det skulle kunna hända. Det händer ju någon.

Sen kan jag också överanalysera det faktumet att jag faktiskt har haft väldigt tur hittills. Jag föddes inte fattig i afrika, jag har sluppit växa upp med alkoholiserade och misshandlande föräldrar, jag har aldrig haft någon livshotande sjukdom. Just därför kan jag känna att det kommer att hända någonting, åtminstone någon gång under mitt liv. För varför skulle jag få leva ett helt liv utan något sådant? När det finns hur många som helst som råkar ut för något fruktansvärt? Eller så får jag helt enkelt förlita mig på en god karma, att jag har gjort bra gärningar i mitt förra liv som gör att jag förtjänar att leva ett bra liv denna gången. Usch, dessa tankarna kan verkligen driva en till vansinne.