Den senaste tiden har jag funderat en hel del på mod. Vad är mod? Det är nog orimligt att definiera. Finns det en definition på modiga människor? Det tror jag inte att det finns, det heller. Jag tror att vi alla har olika föreställningar om vad mod och modiga människor är, att det kan vara allt ifrån superstjärnor till våra bästa kompisar. Det kan vara vem som helst, egentligen.

Jag kallar det för mod när en äldre dam hälsar på mig, när vi aldrig tidigare har träffats. Att skratta hjärtligt åt sig själv när man har gjort något pinsamt. När en tjej i tonåren vågar gå på bio ensam, utan en rädsla över vad folk skulle tycka. Jag kallar det för mod när man vågar testa nya saker, som aldrig förr har prövats på. Risken och tanken på att misslyckas faller i skuggan för modet, som fyller hela själen och får en att utvecklas. Jag kallar det för mod att be om hjälp, även om det går emot normen. För sanningen är den att vi inte klarar oss ensamma. Vi behöver hjälp, vare sig vi vill be om den eller inte. Men att ta av sig Jantes landslagströja, och inse att vi behöver andra människor för att orka, det är mod. Min definition av mod.

Vi behöver stryka alla föreställningar om att modiga människor bär en skinande rustning med ett svärd i handen eller flyger uppe bland molnen med blanka trikåer. Generationerna under oss växer upp med en förtrollande bild över hur den idealiska människan ska se ut, som är mil ifrån den riktiga sanningen. Det vi borde lära våra barn och småsyskon glöms ofta bort, det finns inte med i våra tankar. Vi måste lära dem, och oss själva, att alla kan vara modiga, men att det inte betyder att man nödvändigtvis måste rädda jorden från att gå under. Det räcker länge med att det är stort för en själv.

(Krönika publicerad i Ystads Allehanda 5 februari 2008)