på tåget.

Jag sätter mig i en fyrasits på öresundståget och mitt emot mig sätter sig en kille i sjuttonårsåldern, kanske yngre. Han ser så oerhört liten ut. Han tar upp boken Ondskan av Jan Guillou och försöker läsa men kan inte låta bli att snegla på alkoholisterna bredvid. Han stirrar på den gröna tuborg burken precis som att han aldrig har sett en öl förut, och jag börjar fundera på om detta är något hans föräldrar har försökt skydda honom ifrån. Hela denna världen som han nu får en liten inblick i. Och i alkoholisternas ögon och i deras sargade ansikten står det att den ondskan som är på riktigt kan man inte läsa sig till. Jag uppfattar hela situationen som tragisk, men nödvändig och oundviklig. Pojken tittar på dem som om han vore på zoo och ser apor. Apor som mamma och pappa har berättat om där hemma men som inte blir helt på riktigt förrän man ser dem i verkligheten. Men aporna märker det inte ens, åtminstone ger de ett sken av oberördhet. Hon tar en klunk av ölen och han tittar ut genom fönstret med både en sorgsen och ganska nöjd blick, samtidigt liksom. Pojken stiger av efter några hållplatser och tar sin bok med sig, och en historia att berätta vid middagsbordet hemma. Alkhoholisterna sitter kvar, även när jag går av tåget, och kanske sitter de kvar ända till växjö.

Att två världar kan skilja sig så mycket.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0