Innan hatade jag kaffe. Jag var en stark motståndare av denna fruktansvärda dryck och pratade högt och stolt om hur jag aldrig i hela mitt liv skulle dricka något så vidrigt. Det blev en liten princip. Varje gång mina vänner och föräldrar drack kaffe och frågade om jag ville ha sa jag tack, men nej tack, jag dricker inte kaffe. Och ett litet leende som påpekade att jag tänker minsann inte sjunka så lågt och dricka den där sörjan. När det blev tal om att flytta hemifrån påpekade jag för min besökande släkt att om de ville ha kaffe fick de minsann ta med det själv, för jag tänkte inte ha någon kaffemaskin hemma. Det var ju onödigt, jag drack ju inte ens det! Jag ville inte ha någonting med den skiten att göra!

Men dessa starka motståndarna, som jag får räkna in mig som, får för eller senare anse sig besegrade. Det finns ju som bekant hundra tusentals, nåväl det känns iallafall så, sorter att välja mellan nuförtiden. En dag fick jag faktiskt lust att testa något, för att se om det var så hemskt som jag hade föreställt mig, och då tog jag det som lät mest sött och minst starkt - vaniljlatte. Och jag måste ju faktiskt erkänna att jag tyckte det var gott, efter några försök riktigt gott till och med. Så kom jag till ett ställe där det inte fanns sådana, och jag tänkte att nämen då testar jag väl en vanlig latte då. Och det var ju inte så farligt det heller. Nu tycker jag nästan att vaniljlatten är för söt och snart lär jag väl dricka vanligt svart kaffe.

Jag vet inte riktigt varifrån denna motvilja att följa strömmen kom ifrån. För sanningen är ju att de flesta dricker kaffe, och latte är ju lika populärt som banana skids på 90-talet. Det finns människor som direkt tar avstånd ifrån sådant som alla andra gillar, så fort någonting är "inne" anser de att det är "ute", och skulle hellre dö än att beblanda sig med det. Till exempel hatet mot de största och mest framgångsrika bloggtjejerna. Människor kan reta sig sönder på Blondinbellas dialekt eller hennes radikala åsikter, och många säger att de aldrig kommer skaffa en blogg för vem vill hålla på med sån skit. Men ändå läser folk ett flertal bloggar och är insatta i vad Isabella gjorde förra veckan, de vet precis hur mycket extremt dyra saker hon köper och de vet vad hon tycker om pälsindustrin. Jag skulle vilja påstå att alla i min ålder vet vem denna unga entreprenören är, men nästan ingen har något bra att säga om henne. Men om det inte finns något bra med henne, hur kan hon ha en sådan stor blogg då? Hur kan hon vara så framgångsrik och faktiskt kunna leva på sin blogg?

Nu kom jag in på ett annat spår känner jag, men det jag vill komma fram till är att man lägger ner så oerhört mycket tid på att vara emot saker som man egentligen inte är så insatt i. Jag sa att jag hatade kaffe, trots att jag aldrig riktigt hade smakat det. Människor säger att de avskyr många av de största bloggarna, men de har aldrig riktigt gett dem en chans. Saken är att den som förlorar på det här motståndet är bara en själv. Då får man klara sig utan en god latte och utan att få ta del av coola unga tjejers liv som inspirerar tusentals människor. Shame on you, is all i'm saying!