När vi hade landat på köpenhamns flygplats i söndags såg jag Erik Hassle påvägen ut. Det är när man får se musiker i verkligheten som man inser hur mycket man älskar dens musik. Åh, han var så söt, jag blev alldeles svag i benen och funderade på att gå fram och prata med honom men förstod att det inte skulle komma ett ljud ur min mun. Och så hade jag varit rädd för att låta som en liten flicka som träffar sin idol och blir överlycklig, vilket var ungefär så som jag kände mig också.