Att skriva har alltid varit väldigt naturligt för mig. Som att andas, ungefär. Jag har aldrig varit särskilt intresserad utav grammatik, hur ett språk är uppbyggt med feminina och maskulina verb och hur ändelser förändras och så vidare. Och eftersom jag aldrig har varit intresserad har jag inte riktigt brytt mig om att verkligen lära mig grammatiken i de språken jag har lärt mig (förlåt alla språklärare). Jag har alltid följt min inre intuition och skrivit/sagt det som låter naturligt rätt. Tur för mig är att det oftast har varit just grammatiskt rätt, även om det inte riktigt har varit min mening.

Men det senaste året känns det som att jag har tappat skrivandet lite, börjat tvivla på min förmåga. Kanske har det att göra med att skrivandet inte praktiseras mer än här på bloggen (vi har inte haft så mycket skrivuppgifter på universitetet, varkens nu eller i stockholm), kanske har det lite att göra med att efter en viss tenta i litteraturvetenskap blev jag otrolig sågad av en lärare angående just mitt språk. Syftningsfel, stavningsfel, fel meningsuppbyggnad och så vidare. Det är tråkigt, för jag har alltid tyckt att just skrivandet har varit något som jag är ganska bra på, lite av min grej sådär. Det är ju just skrivandet jag vill syssla med.

Vad jag vill få fram med denna texten är nog att man aldrig ska tvivla på sin förmåga, för det blir verkligen bara bara sämre. När så många andra har sagt motsatsen till vad den läraren på stockholms universitet sa, när jag själv egentligen är fullt övertygad om motsatsen, då ska jag inte tvivla. Så nu tänker jag sluta med det.