Igår gjorde jag mitt första tandläkarbesök i vuxen ålder. Den stora skillnaden är väl mest att det är hiskeligt mycket dyrare än innan man fyllde tjugo år. Väldigt knasigt att det har varit gratis innan, om man tänker efter. Men det är väl dumt att klaga.

Hur som helst så börjar jag mitt besök med att köra på en lyktstolpe. Då kände jag mig inte så vuxen utan snarare nyss fyllda arton med ett skakigt körkort i handen. Jag kan avslöja att den förvåningen i mitt ansikte hade varit värt att betala för att få se. Också värt att betala för är få se gubben och tanten som kommer ut från systembolaget och blir alldeles chockade. Det bjuder jag på, tänkte jag och gick ur bilen och tittade ifall det blev något märke på min lilla silvriga golf. Den klarade sig denna gången också och jag måste faktiskt erkänna att jag är förvånad att den fortfarande är hel efter alla dessa äventyr jag har utsatt den för.

Så går jag över gatan och in på tandläkarmottagningen, struntar i att ta på mig blå skoskydd fastän det står mycket tydligt på dörren "VÄNLIGEN använd våra skoskydd", sätter mig i soffan och väntar på min tur. Det är något med mindre väntrum och förmodligen ännu vanligare i mindre byar att man får för sig att hälsa på alla, och mycket riktigt får jag två vänliga "hejhej" riktade mot mig efter bara några sekunder. Här är det faktiskt jag som ska skämmas, som tycker det är lite märkligt när det egentligen bara är fint och trevligt.

Jag sitter där i lädersoffan och blir lite nervös. Och jag undrar varför jag alltid blir nervös precis innan jag ska till tandläkaren, när jag vet att det inte kommer att göra ont och att det kommer vara över innan jag hinner blinka. Som tur är hinner jag inte vara nervös så länge innan jag blir inkallad i ett rum av en tandsköterska jag aldrig har sett förut. Detta borde kanske inte vara så märkligt, men efter att haft samma sköterska i hela sitt liv och sen helt plötsligt byta känns lite svindlande. Men det går bra, hon pratar inte så mycket förutom att ställa de obligatoriska frågorna "jaha du sandra, vad jobbar du med? jasså du pluggar, vad då till?". Kan inte låta bli att känna att det är en väldigt konstig känsla att försöka prata med någon när man ligger på en tandläkarbrits och det stor någon ovanför ens huvud med skydd över munnen. När hon pratar i telefon en liten stund kan jag inte låta bli att trycka på knappen där det står "VATTEN" för att se om det fungerar. Det gör det och jag känner för att fnissa lite grann åt min busighet. Man får inte röra saker hos tandläkaren förrän man fått lov, har jag en känsla av, och så pillar jag lite på leksaksinsekterna som är fästa med häftmassa på ställningen bredvid.

Tydligen har jag tandsten, och så har jag bitit av en beläggning på en tand. Det sistnämnda kan hon inte göra någonting åt nu, men tandstenen tar hon itu med och det med besked. Herregud vad hon gräver. Ni vet som när man gröper ur något med en sked eller kniv och man måste göra det hårt och skoningslöst för att det ska komma ut, lite så gräver hon. Och jag känner blodsmaken och vill kommentera det, men låter bli. Hon ser den förmodligen mycket väl och det gör jag också när jag får skölja med vatten efteråt. Hon frågar hur det känns och jag svarar tomt, och hon säger att det är så det ska kännas och så skrattar vi lite grann. Så bokar vi in en ny tid och hon är snäll och skriver in det som tandstensbehandling som är lite billigare. Det var väldigt rart av henne.