spelar det längre någon roll,
jag orkar inte slåss
det är bortom min kontroll

Socker var den första låten jag någonsin hörde med Kent. Året var var 2003 eller 2004 och jag gick antingen i åttan eller nian på högstadiet, hade ständig ångest i bröstet och fann en, vad jag tror, livslång kärlek till detta fantastiska band. Första Kentkonserten jag gick på var 2005 på deras tältturné 19 tillsammans med maria. Vi målade stjärnor under ögonen, åkte dit tillsammans med hennes storebror som älskar bandet lika mycket, såg också Anna Ternheim för första gången som var förband och trodde nog att vi hade kommit till himlen.

min sista gnista hopp
var att synas, att bli sedd

Egentligen handlar kanske denna låten om något annat, men för mig satte den ord på precis vad jag kände just under högstadiet. Jag ville bara bli sedd men det var ingen som såg, ingen som hörde.

ingen, ingen, ingen, ingen hör...
ingen, ingen, ingen, ingen hör...
ingen, ingen, ingen, ingen hör...
ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Och nu håller Kent på att spela in ett nytt album, vilket man kan följa via deras twitter. Även om jag kanske inte blev lika lyrisk som jag hade blivit som fjortonåring över att dom ska släppa nya låtar, så pirrade det fortfarande i magen när jag fick reda på det.