Den vackraste musiken är nästan alltid sorglig. Jag har alltid känt mig dragen åt det mörka. På högstadiet och i början av gymnasiet lär jag det ta uttryck i svart ögonskugga och marilyn manson t-shirtar. Nu finns det så mycket mer ljus i mitt liv, men jag ser fortfarande mycket vackert i det mörka. Det sorgsna och melankoliska.

Jag behöver inte vara ledsen när jag lyssnar på sorgsna låtar, och jag behöver inte bli ledsen när jag gör det heller. Samtidigt är det klart att det förstärker när man är ledsen. Musik kan verkligen förstärka på båda hållen. Man kan bli så väldigt pepp och man kan bli ännu mer ledsen. För mig handlar musik mycket om att känna ännu mer än vad man redan gör. Jag antar att jag är en person som känner väldigt mycket, både på gott och ont. Men jag känner hellre mycket än inte alls. Likgiltighet är något av det värsta som finns. Denna spellistan lyssnar jag på när jag känner så jävla mycket, Det är mest sorgsen musik, men det gör inte så mycket. Inte för mig.


bild: lolitas