För ett tag sedan kunde en läsa sitt antagningsbesked på antagning.se. Jag stod under ett prickigt paraply i Pildammsparken i Malmö och regnet öste ner på ett rent brutalt vis. VI skulle göra reserach inför en bröllopsfotografering och jag hade totalt missat (kanske förträngt) att det var den dagen en fick reda på vad en skulle göra i höst. Men så blev jag påmind och på en sekund kom den där panikartade ångesten som en stor klump i magen och jag började såklart tänka den jobbiga tanken att jag inte hade kommit in. Och vad i helvete skulle jag göra då. Fumlade efter telefonen, klickade in mig för att läsa antagningsbeskedet men det var jag inte direkt ensam om. Sidan krashade av alla ivriga människor som var nyfikna eller stressade över hur deras framtid skulle se ut. Jag mådde mest illa och kunde inte riktigt fokusera på att hitta kreativa ställen att fotografera ett brudpar på.

 

Det gick någon timme, i början uppdaterade jag sidan varje minut men sedan allt mer sällan och när vi hade kommit fram till Moderna Muséet där vi skulle kolla på en utställning med Irving Penn uppdaterade jag sidan en sista gång innan jag åkte hem, bestämde jag mig för. Då gick det. Och till höger om mitt förstahandsval stod det med gröna och stora bokstäver ANTAGEN. Jag high fivade med systrarna Waga, smsade Maria och ringde mamma för att berätta. Jag hade kommit in på ämneslärarutbildningen för gymnasielärare med svenska som huvudämne. Äntligen kunde jag andas ut.

 

I flera år har jag haft siktet inställt på att bli frilansjournalist. Jag har sökt till kandidatprogrammet i journalistik en gång och inte kommit in, och jag gjorde även intagningsprovet nu i våras men nu kommer jag aldrig få veta om jag kom in eftersom det inte var mitt förstahandsval. Men någonstans i bakhuvudet har läraryrket alltid legat som en trygg backup-plan. Inte för att det skulle vara sämre på något vis. Men så kom jag som sagt inte in på journalistprogrammet och då började jag fundera på om jag verkligen hörde hemma i den otroligt hårda mediebranchen. Där de svaga sållas bort. Hade jag verkligen den personligheten som det krävs, att gå över lik för att själv ta mig fram? Att slita som ett djur för att kanske någongång lyckas inom yrket, eller skulle jag bara hamna på någon tråkig lokalavdelning (missförstå mig inte, det jobbet är rätt för någon också) där jag inte alls kände mig hemma. Jag insåg att jag inte har den drivkraften inom mig själv som jag tror krävs för att lyckas inom den branchen. Att jag inte hade klarat av att jobba som frilans med ingen som helst säkerhet när det gäller ekonomi och allt som det hör ihop med.

Det var när jag såg reklamfilmerna för projektet för det vidare som jag bestämde mig. Kända personligheter möter upp sina gamla lärare och berättar för dem hur viktiga de var. Om hur otroligt jävla viktigt läraryrket är. Och jag vill ha ett viktigt yrke, jag vill göra skillnad i människors liv. Och i detta yrket kommer jag att få den tryggheten jag behöver med ett jobb att gå till varje vardag (förhoppningsvis, men vet ju inte hur arbetsmarknaden ser ut om fem år) och det kommer att kunna kombineras med min kreativitet som jag värdesätter väldigt högt. Att jag valde svenska som huvudämne beror såklart på att det alltid har varit mitt favoritämne och just nu tänker jag att jag ska välja religion som andraämne eftersom det är så intressant och viktigt (men det sistnämnda behöver jag inte bestämma mig för än).

Nu vet jag äntligen. Jag ska bli lärare när jag blir stor.