I lördags mötte jag upp Maria och så gick vi bort mot vackra Pildammspaken där vårt favoritband skulle spela några timmar senare. Vi hade köpt biljetter i Mars och hade längtat ihjäl oss typ.


Pepp pepp pepp i solen.


Vi drack lite vin.


Och hängde med Sanne, Emelie och hennes mamma. Finfint sällskap!


Sedan blev det dags att gå in på konsertområdet. Maria gick i tjusiga rosa vans som jag är lite avis på.

Detta ser ut som ett ledset lejon som är fångad i en bur, men det är bara Linnea som stod utanför för att lyssna på konserten alldeles gratis. Smart där! 

Vi gick och köpte lite rödvin.

Peppen var enorm.


Hej hej.

Vid nio drog den efterlängtade konserten igång och de öppnade med Klåparen och åh jag dog.


Och de närmsta två timmarna var total eufori...

Som avslutades med konfettiregn till tonerna av Mannen i den vita hatten (16 år senare) och herrejävlagud vilken konsert det var. Musik som känns i hela kroppen, varje litet ben, som både gör ont och som lyfter upp upp upp. Jocke som dansar så gulligt att jag dör på scenen och min bästa bredvid som jag har växt upp tillsammans med när vi har lyssnat på denna musiken på varsitt tonårsrum på varsin sida av Tomelilla. Musik som alltid kommer att betyda så oerhört mycket.

 

Jag är så tacksam över att jag fick uppleva denna kvällen.