I veckan läste jag ut den här fantastiska boken som jag fick av Maria i julklapp! 

OBS: Läs inte de kursiverade citaten om ni inte vill riskera spoilers.



Expeditionen: min kärlekshistoria handlar om författaren Bea Uusmas besatthet av Andréexpeditionen. På en tråkig fest hittar hon en bok om expeditionen i bokhyllan och sedan dess är hon helt fast. 



Stort plus för den fina formgivningen av boken. Men det är ju ganska självklart med Lotta Kühlhorn som formgivare. 



Såhär står det på baksidan: 11 juli, 1897. Ingenjör Andrées polarexpedition lyfter i en vätgasballong, på väg mot Nordpolen. Trettiotre år senare hittas resterna av deras sista läger på en öde glaciärö. I de tättskrivna dagböckerna kan man läsa hur de, efter bara några dagars luftfärd, blivit tvungna att nödlanda på packisen och hur de i månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män, med minimala kunskaper om arktiska förhållanden, mitt i en vit mardröm. När de stiger iland på Vitön upphör plötsligt alla anteckningar. 

I snart hundra år har polarforskare, journalister och läkare försökt lösa gåtan. Vad hände egentligen på ön? Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna, trots att de hade stora mängder proviant, varma kläder, lådvis med ammunition och tre fungerande gevär? 

Förstår ni vad spännande?! 



I boken får man också läsa en av polarexpeditionens medlemmar, Nils Strandbergs, brev till sin fästmö Anna Charlier. 



Bea försöker desperat ta sig till Vitön, något som är väldigt problematiskt. 



Hon är konsertpianist, men hennes händer kan inte sluta skaka. 



Bea försöker ta reda på svaret varför dessa tre männen dör och letar efter ledtrådar och samband som ingen tidigare har sett. 



Anna Charlier ligger begraven på gravplats 6644 vid kommunala kyrkogården i Devon, England. Hon var 78 år när hon dog. Hon delar grav med sin man, Gilbert Hawtrey. Men hennes kropp saknar hjärta. Kroppen har inget hjärta. 

Den 4 september 1949 skulle ha blivit Nils Strindbergs sjuttiosjunde födelsedag. Hans bröder har samlats på Norra Kyrkogården i Stockholm. De är nu åldrade män, i överrockar, hattar. Det är tidig morgon. Kyligt. Utan att någon utomstående känner till det, uppfyller de nu Anna Charliers sista vilja, i hemlighet. Efter hennes död skars hennes hjärta ut ur kroppen och brändes. Och utan att ha ansökt om tillstånd, utan andra inblandade, öppnar de Nils Stringbergs grav och lägger ner en liten silverkista. 

I kistan ligger Anna Charliers hjärta. 



En fin, spännande, frustrerande, finurlig och nördig bok som tog slut på tok för fort.