Funderar på det här med att vara ensam. Ibland vill man inget hellre, ibland vill man inget mindre, och ibland måste man bara. Jag har i princip inga klassiska fobier. Jag är inte rädd för spindlar, jag bryr mig inte särskilt mycket om höjder och jag blir bara mörkrädd ibland när jag inbillar mig att någon vampyr ska komma och bita mig (vilket jag egentligen inte hade haft något emot). Men något jag ofta kan bli rädd för är att bli ensam. Som nu när jag bara har varit hemma i tre dagar och inte gjort särskilt mycket och bara träffat mina föräldrar och morföräldrar (ta det inte fel, jag älskar er). Då kan jag känna mig ensammast i världen. Men samtidigt vet jag att det är just nu jag behöver vara ensam efter att ha spenderat tjugofyra timmar om dygnet tillsammans med massa fina människor förra veckan. Jag behöver tid för att tänka igenom och känna efter.

Och det är också när man är ensam som man verkligen tar hand om sig själv. Tar långa promenader, tittar på vilka filmer man vill utan att ta hänsyn till någon, verkligen lyssnar på musiken. För hur ofta lyssnar man, egentligen? Jag menar, lyssnar på varje ton, på varje trumslag, på varje ord. Jag har blivit mycket bättre på att vara ensam nu när jag har insett att det är inte så dumt att vara med mig själv bara. Att jag själv inte är så pjåkigt sällskap ändå. Men så kommer den där rädslan fram efter några dagar, ibland några timmar och ibland efter bara några minuter. Och då får jag hejda mig själv innan jag ringer eller skriver till någon, och funderar på om jag gör det bara för att bota ensamheten eller om jag verkligen vill träffa den personen. Det är inte alltid ett lätt beslut att fatta.