När jag kom hem från en helg i Oskarshamn i söndagskväll hade mina föräldrar varit i min lägenhet under dagen och överöst mig med fina överraskningar. En hylla var uppsatt i sovrummet (och jag kunde inte hålla mig från att placera saker på den redan samma kväll) och en vit orkidé och en hyacint stod på köksbordet. Och så låg det pengar för att handla mat, eftersom jag kan ha beklagat mig över att det är lite tomt i plånboken för tillfälligt. 

 

 

Senare på kvällen tittade jag på lördagens avsnitt av Så mycket bättre. När Ison berättar att han som sjuåring var hemlös med sin mamma och fick sova på parkbänkar, trappuppgångar och härbärgen, och när de tre år senare får en lägenhet och är överlyckliga över att ha tak över huvudet - då brister det för mig. Barn ska inte behöva sova på en parkbänk, det ska inga människor behöva göra. Inte i Sverige. Inte någonstans. 

 

Jag är så tacksam över den uppväxt som mina föräldrar har gett mig. Som inte bara gav mig ett tryggt hem och alltid såg till att jag hade det jag behövde, utan som än idag gör allt de kan för att jag ska ha ett bra liv. Jag är så jävla priviligerad, vilket jag är väl medveten om, och så himla tacksam över det. Att jag hade turen att födas just här i Sverige och i min fantastiska familj som har gett mig förutsättningar och därmed så mycket gratis här i livet. Förutsättningar som så många människor i världen inte har haft turen att födas med. Tacksamheten jag känner. Och samtidigt hur jävla skev den här världen är som gör att barn ska få växa upp i olika helveten på jorden. 

 

För två lördagar sedan dukade jag fram en lördagsfrukost när mina föräldrar kom på besök. Det är något av det bästa jag vet, att förbereda måltider till andra i långsam takt, tända lite ljus och duka fint. När jag själv äter frukost blir det ofta på stående fot, framför nyhetsmorgon i någon slags trötthetspsykos eller påvägen till skolan (eller var jag nu ska). Men det är typ det godaste målet på hela dagen, så då borde en ju lägga betydligt mer tid på det. 

Några bilder jag tog när jag satt och pluggade i köket för någon vecka sedan. Rosor, små pumpor, mitt mon amie-altare, min kökslampa, tända ljus och en rosa himmel. 

 

Avsnitt 48 är här! Jag berättar om min tur på fredagen den 13e, vi pratar om hur underskattat det är med korv i bröd, om inredning och att exempelvis få sitt sovrum att kännas som ett hotellrum. Maria berättar om fyra olika saker som har fått henne att gråta de senaste veckorna, vi pratar om skönhet och smink, om kärleken till gamla hus och skamsköljningar. Glöm inte att gilla vår facebooksida och mejla om ni vill något ([email protected])! 

 

I helgen har jag: 

☞ pussat på och tagit selfies med en liten bebisfarbror

☞ åkt bil i åtta timmar totalt 

☞ varit på bröllopsfest i Oskarshamn

☞ sovit i ett tonårsrum med en one direction konsertbiljett inramad på väggen 

☞ haft tårar i ögonen så många gånger och världens orosmoln inuti efter det som hände i Paris, och det som händer i världen just nu

Förra veckan isolerade jag mig totalt i lägenheten (förutom när jag gick ut med Alice såklart) för att plugga plugga plugga. Hade två viktiga deadlines som krävde sena kvällar, men jag fick ihop det till slut. En dag var det såhär dimmigt, vilket blir extra effektfullt när en bor på sjunde våningen. 

Som en spökstad. 

 
Mina garderobsdörrar i sovrummet hade fula, vita och plastiga knoppar när jag flyttade in. Jag köpte nya i mässing och blev väldigt nöjd! Enkel och billig förändring. 

Åt detta till frukost de flesta dagarna. Naturell yoghurt med mango och granola jag fått i present av Joanna plus ett kokt ägg. Väldigt gott! 



Och denna lilla mysräkan låg mest i sin säng och snarkade. 

 

För exakt en vecka sedan åkte jag och mina föräldrar till Mossbylund för att äta deras söndagsbrunch! För tredje gången detta året, hehe. *klagar inte* 

Anledningen var att vi skulle födelsedagsfira denna bästa bästa pappan lite i förskott! 

Det är SÅ himla fint där. 

Och maten är gudomlig. 

 

När man inte tror att det kan bli bättre så får man syn på detta dessertbordet. Crème Bruléen är serriöst to die for.

Och idag är det ju fars dag också, så grattis igen pappsen! <3

 

Jag har insett, och jag tror att jag inser det varje höst, att oktober är min favoritmånad på året. Efter en intensiv start på höstterminen har det börjat lugna ner sig lite och nya rutiner har äntligen börjat landa. Och naturen är sådär smärtsamt vacker i eldsprakande färger. Förra helgen gick jag en långpromenad med Alice och hade kameran med. Det såg ut ungefär såhär: 

Tror att Alice också gillar hösten, hon blir ju nästan kamouflerad och hur coolt är inte det.